Hästen

Om man skulle ha alternativa sökord för att hitta till hästen som begrepp i min hjärna skulle det kunna bli "skönhet", "integritet", "Gullivers resor" och "allergi".

Att hästar är vackra djur är det väl ingen som har avvikande tankar kring. Fantastiska färger, spelande muskler, graciösa. Och så ser de ut som de har integritet – don’t fuck with me, fast på ett vänligt sätt (kanske en bra definition av integritet?).

Ända sedan jag läste Gullivers resor (först som Illustrerad klassiker, jag kommer aldrig glömma några av de bilderna) och skildringen av Gullivers besök i houyhnhnmernas land, där de intelligenta, civiliserade och styrande varelserna är hästarna, de "djuriska" och otämjda varelserna de människoliknande yahooerna, har jag känt någon sorts respekt för hästar. Därav Gullivers resor.

Allergi – behöver jag säga mer? Jag och hästar – jo, på avstånd, gärna. Men tyvärr, inte nära.  

Jag har tagit en del bilder på hästar (se FOTAT) och nu också målat.  

Dressed for success 

När jag tittar på bilder som jag har målat känner jag ofta en sorts djup igenkännande: just det är jag, just det kan jag uttrycka bara i färg och form. Ibland är igenkännandet så starkt att jag  känner en överväldigande känsla av förlösning, av att ha fått släppa ut eller ha gestaltat något mycket djup känt.

När jag tittar på hästbilden känner jag bara delvis igen mig. Den känns otypisk och jag ser något som jag inte visste jag hade i mig. Det gör att jag känner viss ambivalens. Men kanske någon av er gillar den?

Men hästar fascinerar. Jag läser nu, påverkad av Johan Selander (Öga och Öra) Werner Aspenströms samlade dikter. Så här skriver Aspenström:

HÄSTEN

Åskan brakar och bråkar sig fram över Hälsinglands skogar,

fäller en blixt än här, än där,

och dödar i förbifarten en apelkastad häst,

som ingen stalldräng längre rider på och ingen minns

och ingen sörjer – utom källan,

i vilken den doppade sin varma mule

och rörde om bland stjärnorna, som fastnat i evigheten

högt över Hälsinglands skogar.  

Ur diktsamlingen "Trappan" (1964) 

Det hade räckt med denna dikt för att väcka min respekt och förtjusning för Aspenström. Men det finns så mycket mer…

Andra bloggar om: Hästar, Werner Aspenström, akvarell, Gullivers resor

Relaterade bilder: