Drömmen

Jag går runt i stora höga kala salar (litet som i Du levande, ordenslokalen). Känner mig rätt förvirrad. Andra omkring mig diskuterar med varandra, verkar vara på väg någonstans. Jag förstår på något sätt, som det är i drömmar, att man ska ordna logi och går fram till en liten lucka där en sur person hjälper mig men samtidigt markerar att jag uppenbarligen inte kan koden för denna institution.

När jag fått min bädd i ett stort vandrarhemslikt rum, går jag ut bland de andra i de höga, karga lokalerna. Jag känner mig helt isolerad. Känner ingen, och ingen tar kontakt med mig. Jag hör att folk tisslar och tasslar om sina – – tal. Jag inser då, att eftersom jag, enligt drömmens story, är här för att ta emot ett pris jag har fått för MIN FORSKNING I NEUROKEMI (det är sant, ni som känner mig vet hur befängt detta är) så måste jag hålla ett tal om min forskning. 

Jag blir desperat. Hur ska jag kunna hålla ett tal om något som jag helt saknar kunskap om? Denna tanke kommer för mig i drömmen, däremot inte tanken att det är rätt otänkbart att jag, av samma skäl, skulle kunna få ett pris. Utan här handlar det om – hur ska jag kunna hålla ett anförande om min forskning utan att avslöja att jag inte besitter någon kunskap alls i ämnet? Jag funderar över olika strategier, att hålla ett humoristiskt tal där jag antyder något som kan likna kunskap i neurokemi, eller att snabbt leta upp arbetet som jag fått pris för och snabbläsa det. Jag blir mer och mer stressad. Jag vankar runt och tittar på alla andra som kan, som vet, som känner varandra.

Då vaknar jag. Tack och lov är jag den gamla, vanliga humanisten Eva. Huh. Vilken nattpärs. 

[youtube http://www.youtube.com/watch?v=_vOu6tufgTs&hl=sv&fs=1]

Det är fantastiskt med drömmar. När jag tänker på den när jag vaknar, får jag en förklaring till varför jag drömt som jag gjort. När jag berättar för Mats i bilen till jobbet kommer andra idéer. Det som dock fortsätter att förundra mig är hur kreativa drömmar är, hur väl använt lagrat stoff blir i drömmarna, och hur riktigt filmiska de är. Jag skulle vilja visa er min dröm! Och Roy Andersson! Han skulle nog gilla den.

 
Andra bloggar om: Drömmar, Du levande, drömmar, drömtydning, neurokemi

Relaterade bilder: