Dalbydonna dyrkar Dylan

Mats till trots, min dyrkan är Dylansk. Att ha kommit över biljetter till hans konsert i Malmö 28 mars känns gott (tack, Jah, för att du tipsade), och det blir tredje livetillfället för mig. Men på platta har jag hört honom tusen, sinom tusen gånger. Inte allt är bra men mycket är suveränt, bara så suveränt. Att ha både den poetiska och musikaliska gåvan i den utsträckning han har, är exceptionellt. Eller som det skrevs i samband med att han, tillsammans med fantastiske violinisten Isaac Stern, fick Polarpriset 2000:

Bob Dylans förmåga att sammansmälta poesi, harmoni och melodi till en meningsfull – ofta provokativ – helhet har fängslat människor i alla åldersgrupper från de flesta kulturer och länder i världen. Genom sitt anspråkslösa men övertygande musikaliska uttryckssätt har han visat en imponerande förmåga att ifrågasätta de starkaste politiska krafterna, bekämpa alla former av fördomar och ge de svagare i samhället ett orubbligt stöd. Även de som inte delar hans åsikter har funnit det omöjligt att argumentera mot Bob Dylans musikaliska och poetiska briljans.

Såg ni honom när han tog emot Polarpriset? Det är etsat på min näthinna, tolkat, säkert tolkat, genom min inre bild av Dylan: Jag ser en blyg man som knappt vågar eller VILL (rätt obstinat typ) titta upp när han ska ta emot priset. Man kan dock se att han är stolt och glad. Han vaggar lite med kroppen och slänger runt lederna.

Rörlig på alla vis. Like a rolling stone. 

Till sist: Kolla in detta om du är Dylan-fan! Du kan också läsa här om Pulitzerprisomnämnandet som Dylan fick i våras, en ovanlig hedersbetygelse i den rätt traditionella Pulitzervärlden. Priset togs emot av Dylans son, Jesse, filmregissör.

Andra bloggar om: Bob Dylan, Polarpriset, blyg, självbild

Relaterade bilder: