Människohamn

Nej, jag tycker inte att John Ajvide Lindqvists senaste roman Människohamn håller måttet. Hans genombrottsroman, Låt den rätte komma in, grep tag i mig rejält, trots min skepsis mot vampyrgenren. Den här romanen börjar bra, fortsätter rätt bra, men blir efterhand lite småtråkig och jag får säga att bara jag med en viss svårighet tar mig fram till slutet som känns väl konstifikt.

Styrkan hos författaren finns i hans förmåga att teckna levande porträtt av mångsidiga människor, med alla deras tillkortakommanden, deras icke-perfekta yttren, deras svagheter och styrkor. Han kan också på ett makalöst sätt illustrera längtan efter kärlek och ett mycket starkt stråk av vemod går genom Människohamn, så starkt att boken trots allt lämnar ett märke efter sig inom mig, en påtaglig stämning. Lindqvists tecknande av en faders längtan efter sitt försvunna barn, en fullkomligt förtärande längtan, är mycket rörande.

Jag gillar också hans porträtt av den gamle Simon och hans Anna-Greta. Gamlingar som älskar varandra och som med viss möda men mycken glädje, lyckas ha sex med varandra på äldre dagar. 

Också hans musikaliska referenser, i denna boken mycket till gruppen The Smiths. Även skönlitteratur finner man referenser till, och till myter, inte minst den om Orfeus som hämtar sin älskade Euridike från dödsriket.

För boken handlar om Anders vars dotter Maja spårlöst försvinner och hans starka längtan efter att återse henne. Det tomrum som uppstår inom honom när hon försvinner är på väg att helt dränka honom när han som en sista gest återvänder till den plats där försvinnandet skett. Till skärgården.

På andra sidan Sverige, i Bohuslän, men säkerligen kunde det också hända här … 

Det är i Stockholms skärgård som dramat utspelar sig, liksom i Klas Östergrens häftiga dystopi Orkanpartyt som jag skrivit om tidigare. En suggestiv miljö som jag kan säga nog stundom kommer ge mig rätt obehagliga associationer i framtiden.

Miljön är spännande, havet är starkt, känslorna är starka, ja det romantiska anslaget är påtagligt. Visst funkar det, men som ofta med det som typiska för den epoken, med dess överdrivna känsloyttringar och besjälade natur, fokus på den ensamma människan, så blir det för mycket. Ett varv, minst, för mycket, drar John Ajvide åt sin känsloskruv. Det blir skruvat och risken blir att man tappar fattningen …

Läs DN, SvD, Göteborgsposten, Nittonde stolen.

Andra bloggar om: John Ajvide Lindqvist, Människohamn, Låt den rätte komma in, romantiken, litteratur, vampyrer, Stockholms skärgård

Relaterade bilder: