Fotografiska

En extradag i Stockholm efter studiebesök, ger mig möjlighet att besöka Fotografiska, ett museum vars lokaler finns i det gamla tullhuset på Stadsgårdskajen med 5500 kvadratmeter visningsyta.

Jag gillar lokalerna. Det är avskalat och genomtänkt, grafiskt, med trappor i olika färgad grå- och svart sten, multifärgade förvaringsboxar och mycket rött på damtoan (när ska man sluta med denna obegripliga indelning av toaletter i kön? Man låser väl om sig?). Det röda och färglada står fint mot det svart-vita i övrigt in inredningen och mot de många svartvita bilderna.

Det är förhållandevis dyrt inträde, 95 kronor men öppettiderna är mycket generösa, 10-21. Dessutom visas just nu fem utställningar i världsklass och jag tror aldrig att jag har varit på en fotoutställning som gett mig så mycket som den jag såg igår med Annie Leibovitz bilder.

Jag har tidigare sett många av hennes kändisbilder (se muséets hemsida) men det som visas på Fotografiska nu är många av hennes bilder på familjen. Min favoritbild av alla på utställningen är den på hennes bror Philip och hennes pappa (se bild 3 av 5 i bildspelet på sidan). Rakt på, skenbart enkel men så uttrycksfull. Det finns många fina bilder på hennes nu avlidna partner Susan Sontag, på deras barn, syskonbarn, syskon. Och inte minst på föräldrarna. En helt underbar svartvit bild på hennes mamma.

Utställarna har fått med många kommentarer från Annie L kring hennes fotande. Hon ser sig själv som en mindre bra kändisfotograf och menar att det mer har att göra med objektens förmåga att posera. Däremot tycker hon mycket om sina bilder av familjen och hon har rätt. De är innerliga, går rakt in.

Jag ser också några fenomenala naturbilder, en på björkar som får mig som skandinav att nästan lipa över dessa bekanta former som här i svartvitt visas upp i all sin uttrycksfullhet. Där är bilder på den förra USA-administrationen, under Bush, och fastän det på ytan bara är en bild av dem rakt på, så kan man känna den kyla som de har bepansrat sig med och som det Leibovitzska ögat lyckats fånga.

Det är en helt annan bredd av den kända fotografen som jag får med mig efter den här utställningen och jag förbannar det som så ofta sker inom konstvärlden, att man så gärna vill snävt kategorisera en konstnär – Annie Leibovitz det är hon med kändisbilderna. Så enkelt är det inte när man talar om di store.

Man visar också många av de starka bilderna av Anders Petersen, bilder som satts upp på väggen som en stor massa, att sätta sig ner och drunkna i. Dem går ingen obemärkt förbi.  

På vägen till stationen stannar jag i en galleria. I en affär hamnar jag i samtal med en ung tjej. Liksom tidigare i Sundsvall väcker min skånska frågor och intresse. "Jag vill flytta till Malmö" säger den unga tjejen. "Det är så mysigt vid Möllan, jag ska åka dit nästa helg när det är Malmöfestivalen". Hon berättar att hon går på Handelshögskolan och tycker att folk är snobbiga och att studentlivet är trist i Stockholm. Hon längtar efter det hon tänker är en mer laid-back stil i Malmö. Jag säger lite försiktigt att det inte bara är kul runt Möllan, fast jag vet inte om det biter på en Stockholmstjej. "När jag hör skånska killar så blir jag helt säker på att det är i Malmö killen jag letar efter finns. Han finns i varje fall inte här." Malmöromantik? En ny företeelse?

En bekväm resa hem på X2000 där man lyckats ordna med en billig biljett i 1:a klass till mig, görs till en ännu finare upplevelse av bokläsning – aldrig läser jag så bra och koncentrerat som på ett tåg. Jag försjunker i den fina barndomsskildringen av Göran Sahlberg i hans När tiden tog slut. Mer om den senare.

30 minuter sen hem är jag. Det är länge sedan jag kom hem punktligt med tåg. Vad är det med SJ?

En annan barndom, ett annat familjealbum. 1963, äppelplockande jag 

Andra bloggar om: Annie Leibovitz, Anders Petersen, Fotografiska, Göran Sahlberg, Malmöromantik

Relaterade bilder: