Det sägs ju att ungdomar idag inte drar sig för att omnämna sig själva först när de ska berätta om något de har varit med om. "Jag och min familj", "jag och mina vänner …". Vi fick lära oss, på 60-talet, att detta var en no-no. Fortfarande får jag bita mig i tungan när jag hör närstående ungdomar uttrycka sig så. För man är ju modern! Det är så man säger idag (fast just "modern" är rätt omodernt. Ett blivande retroord, kanske?). Och vad är det egentligen för fel med att nämna sig själv först? Det är någon sorts falsk blygsamhet att alltid vara svansen i omnämnandet.
Så därför: Både jag, Freud och Rousseau, har ju intresserat oss för barndomen på olika sätt. Jag gör det bland annat vad gäller hur denna fas gestaltas i litteraturen. I Sett & Läst kan du få inblick i hur jag ser på romanen "När tiden tog slut" av Göran Sahlberg. Vill du läsa mer så gå till: Svd, HD, Bonniers.
Fåglar på väg, nära Backåkra
Andra bloggar om: När tiden tog slut, Göran Sahlberg, Freud, Rousseau, barndomsskildringar, jag först
Ingen falsk blygsamhet där inte. Är det mig och Julia – alltså Julia och mig – du syftar på?
Ingen falsk blygsamhet där inte. Är det mig och Julia – alltså Julia och mig – du syftar på?
Nä.
Nä.
Det moderna kommer och går. Rätt som det är blir det moderna omodernt och något mera underjordiskt blir plötsligt modernt.
http://www.youtube.com/watch?v=2OS_3OvEV4k
http://en.wikipedia.org/wiki/Mod_%28subculture%29
Det moderna kommer och går. Rätt som det är blir det moderna omodernt och något mera underjordiskt blir plötsligt modernt.
http://www.youtube.com/watch?v=2OS_3OvEV4k
http://en.wikipedia.org/wiki/Mod_%28subculture%29
Intressant. Kanske kan vi göra det mossiga ordet subkulturellt, till och med oss själva? Jag jobbar för att det ska bli modernt att vara medelålders.
Intressant. Kanske kan vi göra det mossiga ordet subkulturellt, till och med oss själva? Jag jobbar för att det ska bli modernt att vara medelålders.