En skakande vecka

Jag vet inte, kanske är jag naiv. Men jag var inte riktigt beredd på att SD skulle komma in i riksdagen. En djup förnekelsemekanism kan det också vara. För när det nu är ett faktum och det ser ut som att nästan 6 procent av dem som har röstat har valt detta parti med sitt ursprung i Vit makt-rörelsen, med anhängare och ledare med djupt rasistiska åsikter, med en människosyn som är helt avskyvärd, då känner jag mig i chock.

Det är en sak att folk har fördomar. Det har vi alla. Om vi är smarta jobbar vi med dem, försöker ha igång ett inre arbete där vi försöker nyansera och förstå allas våra ibland kategoriska åsikter.

Det är en helt annan sak, en oerhört stor skillnad, att rösta på ett parti som SD. Då har man inte fattat vad de står för. Man har heller inte läst sin historia. 

Jag vet att alla som läser denna blogg förmodligen delar min åsikt. Jag vill trots det säga vad jag tycker. Någon jag känner menade att vi måste arbeta med ungdomar och deras syn på sina medmänniskor. Jag håller helt med, speciellt när jag ser att 13 procent av de svenska ungdomarna i skolvalet röstat på SD. Kanske måste vi tydligare förklara för dem vad en sådan människosyn som SD:s i sin förlängning innebär?

Det har talats om att risken för att SD ska kunna utöva påtryckningar i riksdagen är liten. Men det handlar inte alls bara om det. Det handlar om att de nu får större medial uppmärksamhet, deras språkbruk sprids (läs gärna Lasse Denciks intressanta text i dagens Sydsvenskan där han drar paralleller till situationen i Danmark), den retoriskt rätt duktige Jimmie Åkesson får chans att med sitt milda sätt beveka alla dem som nu utslagna befinner sig i underläge (jag hör till dem som tror att det inte är en händelse att SD växt sig starkare under alliansens regeringstid – fler har slagit ut ur samhället, tonen har hårdnat mot dem som av olika skäl inte kan bidra skattevägen).  

Det finns all anledning, tycker jag, att vara djupt skrämd över situationen i landet. Vi måste på alla sätt arbeta mot de värden som SD står för och på alla sätt visa vår avsky. Däremot tycker jag att Lars Ohlys reaktion (inte dela sminklogen med Åkesson) som säkert var en djupt känd och spontan sådan, inte riktigt funkar. Partiet är invalt och vi får tycka illa om det. I en demokrati måste en partiledare som Ohly är trots allt finna sig i att även Jimmie Åkesson blir vald. Han får istället ta striden med honom. Om och om igen.

Min blomma har svartnat 

Imorgon ska jag till Bokmässan. Då ska jag bland annat gå och lyssna på Oline Stig angående hennes bok Jupiters öga. Föredraget heter Hur kunde 44 000 norrmän bli nazister under andra världskriget? Tyvärr känns ämnet inte helt inaktuellt.

Andra bloggar om: SD, värderingar, avsky, ta striden, Bokmässan

Relaterade bilder: