Jag får lätt gråten i halsen. Eftersom det inte är socialt korrekt att brista i gråt, håller sig gråten ofta stången och stannar då kvar i halsgropen.
Men jag vet att den är där och fastän den fysiska reaktionen sitter fastlåst mellan huvud och bål så simmar känslan vidare ner i kroppen och den sorgsna, ensamma känslan sprider sig i kroppen.
Jag har skrivit om ensamhet tidigare här i JAHAJA. Det var i samband med att jag visade en bild, "Ensam" som nu till min glädje hänger hos en arbetskamrat. Den bloggposten har blivit mycket läst, det ser jag i min bloggstatistik. Jag ser också att folk som googlar på ordet "ensam" ibland läser min bloggpost.
Så det är inte bara jag som tänker på denna känsla. Gråten och ensamheten går ju ofta hand i hand. Jag lyssnar gärna på musik som får igång gråten, ja, i varje fall gör jag det när jag inte är mycket, mycket ledsen. När min äldsta syster dog för ett tiotal år sedan kunde jag inte lyssna på viss klassisk musik. Det gjorde för ont att bli påmind om sorgen inom mig.
För det är ju det som är så fantastisk med musik – den triggar känslor. Och jag gillar att känna sorg och ensamhet, som en del av mitt känsloregister. Det är inte konstigare än att de känslorna ingår i min personlighet, bland många andra.
Jag hörde någon säga i ett teveprogram, fråga mig inte vilket, att hon nästan alltid är glad. Nästan som att ha MVG i alla ämnen. Jag vill inte säga att jag tycker att det låter trist att alltid vara glad men däremot lite svårt eller underligt. Jag menar, det finns ju alltid en massa som inte gör en glad. Och varför inte vara i den oglada känslan då?
Det gör gott att vara i sina genuina känslor. Att däremot vara i sorg länge, som vi ibland tvingas till, det är tungt, så tungt. Men ibland kan det hjälpa att tala om det, att skriva om det. Att höra någon uttrycka något som känns bekant och sant. Hör och se här Jonathan Johansson i sin underbara sång, Aldrig ensam framförd på vacker skånska, en sång som en arbetskamrat tipsade om. Videon är riktigt härlig. Gråten sitter fint i halsen när jag ser den.
[youtube http://www.youtube.com/watch?v=nbWH5929cic&fs=1&hl=sv_SE]
Jo, det är sant. Att gråta på jobbet eller dylika platser i offentligheten kan skapa oro. Känner jag mig ledsen går jag iväg eller biter ihop. Lite korkat, kan jag tycka. Men den så kallade kulturen har fostrat …
Jag lyssnade på Barnen på P1 som den här veckan ingår i Tendens serie om manlighet. En 10-årig kille säger skarpa saker om kön, makt och gråt, http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=787&artikel=4114172
Det finns hopp.
Hej Slow, hörde just bitar av det programmet på väg hem från Karlskrona och besök hos min känslosamme son. Ja, det finns hopp. Man måste få visa sina känslor, även de obekväma. Sorg är obekvämt, skam ännu mer. Det får bli en annan bloggpost!