Prince Charles känsla

Liv Strömquists senaste bok, Prince Charles känsla (läs gärna Amanda Svenssons roliga recension), ger många tankar, gör mig glad, bitvis skeptisk men framför allt, stimulerad i tanken. Liv är en pedagog, kanske till och med en humoristisk moralist. Hon har mycket att säga!

Boken är en analys av kärleksbegreppet genom tiderna, hur det använts, missbrukats och vilka krafter som styrt dess mening. Men det är förstås också en genomgång av könsrollerna. Bitvis känns det förenklat och för lite anpassat till den förändring som man faktiskt fläckvis kan se men det är också slående hur ofta hon träffar rätt i sina generaliserande beskrivningar.

Det hon visar upp, framför allt det hon i syntes mellan bild och ord illustrerar om än ofta överdrivet, är traditionella könsroller med starkt empatiska och relationsorienterade kvinnor och undvikande och relationsrädda män. Jag känner mig träffad för egen del och funderar mycket kring detta. Se här: I denna kvartett bilder känner jag igen mig, om än, som sagt, grovt tillyxad:

Visst, det är fint att vara empatisk, jag har haft en enorm nytta av det. Men jag kan ibland avundas den man eller kvinna som inte bär omkring på detta, vad jag kallar, överempatiska jag.  

Ett lyckat grepp i boken är Strömquist-variationerna på kända målningar . Se här en på Dardels välkända bild, "Den döende dandyn".

<img border="0" src="http://dl.dropbox.com/u/15008063/DSC_0101.jpg"
"Om jag fejkar ett sammanbrott så behöver jag inte hjälpa till" står det i pratbubblan.

De tre överempatiska kvinnorna tar hand om dandyn, mannen mäktar inte med. Vasst, och skarpt iakttaget av hur konsten speglar de rådande könsrollerna. Sid 38-39.

Det finns en hel del referenser till personer som jag inte känner till, Gry Forsell är en. Sedan finns det en historisk översikt över synen på kärlek, en översikt som är oerhört rolig bitvis om än inte alltid övertygande. Till exempel är det mest borgar- eller överklassens äktenskapsvanor och kärleksliv som tas upp. Men det är riktigt roligt, och även självironiskt, när det kommer till den samtida historieskrivningen. Roligast har jag när Liv på sitt drastiska sätt gör analyser som involverar hennes egen generation med ett rätt tydligt inifrånperspektiv.

<img border="0" src="http://dl.dropbox.com/u/15008063/DSC_0001.jpg"

Det känns mer trovärdigt än när hon försöker förklara kärnfamiljstradiotionen som ett resultat av patriarkatet. För mig är det självklart att en viktig faktor i fenomenet kärnfamilj är vårt, och jag inkluderar mig själv här, behov att trygghet och kontinuitet – genom dem som är våra nära släktingar, eller som vi har de biologiska banden till, skapar vi oss en trygghet i en turbulent tillvaro. Det kanske inte alltid är bra och det har varit tydligt i ett antal decennier nu att människor är mindre och mindre benägna att stanna kvar i kärnfamiljer enbart för den här trygghetens skull. Det måste finnas mer. Många av oss kallar det kärlek.

Men Liv argumenterar väldigt smart och roligt för sina idéer och jag får ett antal verkliga tankeställare. Hon, precis som Sissela Benn som gjorde den underbara serien I Anneli, lyfter fram frågor som gör att jag tänker till kring frågor om kön, könsroller och våra invanda tankemönster. Liv Strömquist är rolig och intelligent och i denna bok använder hon sig dessutom av fiffigt infogade källhänvisningar vilket faktiskt lyfter allvarsfaktorn, ger boken en mer gedigen känsla. Och det självironiska som ibland glimtar fram, gör att det lätt moraliserande anslaget blir mer övertygande.

Liv Strömquist har gett mig tillåtelse att visa hennes bilder i JAHAJA. Sådeså.

Andra bloggar om: Liv Strömquist, Prince Charles känsla, I Anneli

Relaterade bilder: