Och tiden går

På morgonen på min lediga onsdag sitter jag och tittar mot mitt skrivbord. Jag upptäcker att almanackan hänger med sidan för vecka 16 framme. Veckan efter min mors begravning. Mitten av april.

Har tiden stått still sedan dess, har den gått, har den gått en annan väg? Ja, i varje fall har mitt huvud inte varit inne i almanackans värld. Tiden har rört sig framåt men jag har på något sätt inte varit med. Ett märkligt hopp, en parentes, en bubbla i tillvaron. 

Sorgen är svår, den kräver kraft och den kräver tid. Den kräver viss hängivelse. Om man inte låter den komma fram, ja då tror jag man förr eller senare ändå får betala priset. Så lika bra att ta sig in i den, och igenom. Förhoppningsvis kommer en dag då man ser ljuset i tunnelen, för att tala malmöitiska. 

Vår blev plötsligt höst

… och hösten den är vacker den, här vid Krankesjön. I oktober.

Relaterade bilder: