Framför teven

Kollar på teve. Sällan jag gör det numera. Jo, de nästan heliga 30 minuterna framför Rapport, de finns kvar. Ofta blir jag irriterad över nyhetsurvalet, eller de många röriga och nästan obegripliga reportagen. Men trots det ser jag programmet, det är den gång på dagen då jag sätter på teven om jag är hemma.

Annars? Det är inte mycket jag ser. Programmen jag gillar, eller ids intressera mig för, är få och många gånger sänds de på tider som inte passar. Jag väljer SVT Play. 

Jag minns (nostalgin flödar i JAHAJA för närvarande, jag vet …), jag minns slutet av 50-talet när vi fick vår första teve. En sådan med dörrar. Svartvit bild förstås. Man bänkade sig framför nyheterna, brickan var dukad till mamma och pappa med kaffetermos och koppar och fat (när slutade man använda kaffekoppar med fat, förresten, varför försvann de?) och så var det en nästan helig stund när Olle Björklund läste nyheterna framför klockan i Aktuellt-studion. Det var grejer.

[youtube http://www.youtube.com/watch?v=pSdYU1KUqvc&w=420&h=315] 

En aning B-igt kan det tyckas idag, när man ser sändningen från nyhetsstudion i svensk teves barndom

Kanske är det därför jag håller fast vid denna halvåtta-ritual, slår det mig, det är liksom ur-upplevelsen framför teven för mig. Där sitter Mats och jag, utan kaffebricka visserligen, men där sitter vi bänkade och tittar på Rapport varje dag. Men det finns skillnader jämfört med då, andra än den försvunna kaffebrickan. Nu har andra programledare tagit över efter de 50 år som faktiskt gått sedan Olle Björklund slutade. Claes Elfsberg är en favorit, lugn och säker och rutinerad efter sina nu 36 år på svensk television.

Många ungdomar vet inte vad jag snackar om när jag talar om Rapport. De tittar inte på SVT. De kollar på kanal 4 eller någon annan kanal. SVT anses tungt och trist bland många unga. 

Och delvis får jag hålla med dem. När jag härom kvällen bänkade mig för att titta på den omskrivna serien Anno 1790 blev jag gruvligt besviken. Trist. Manuset är oinspirerat, miljöerna väldigt "kulissiga" trots att serien delvis filmats i Gamla Stan. Skådespelarna varierar i prestation men huvudrollsinnehavaren, fältskären Dåådh (spelad av Peter Eggers), är inte karismatisk nog för att vinna mig. Tempot är lågt och regin tafflig. Nä. Sorry. Jag förstår varför jag så ofta hamnar framför amerikanska, brittiska eller danska serier. På SVT Play.

Dessutom är vi nu sedan en månad med i Love Film som det av någon anledning heter, där man för en liten summa kan låna hem filmer varje månad. Vi hyr två filmer i månaden och fick på så vis sett filmen A Single Man, en riktigt bra film tyckte vi, av modeskaparen Tom Ford. "En film om saknad" skrev någon recensent och det är nog det som slår mig mest, hur väl Colin Firth som har huvudrollen i filmen, gestaltar saknaden, den speciella tröghet, stumhet, som infinner sig när någon älskad försvinner. Bottenlöst svart. Han gör det bra, Firth.

Filmen är överestetisk, jo, mycket vackra kläder, mycket fokus på fantastiska Julianne Moores frisyrer och kläder, Colin Firths kostymer som är extremt välsittande. Men just detta gör på något vis sorgen ännu mer markerad. Allt är så tomt, så tomt. En välspelad film i lågt tempo med fina bilder. Det gillar jag.

Andra bloggar om: Olle Björklund, Rapport, nyhetssändning, TV, teve, nostalgi, teves barndom

Relaterade bilder: