Historik, surdeg och Gerhard

Jag sätter mig vid datorn för att kolla upp en grej. Sittandes vid skärmen dyker en annan tanke upp – ”kan man verkligen använda ordet utstudera som synonym till utarbeta som sjukgymnasten gjorde idag när han talade om yoga?”. Tänker jag. Och så —— Var blev den första tanken av? HJÄLP? Varför sitter jag här vid datorn egentligen , vad skulle jag kolla upp? Och under bråkdelen av en sekund, ja en millisekund, kommer tanken att jag ska kolla i historiken, att jag ju kan kolla i min hjärnhistorik.

Tänk om det var så? Att man kunde bläddra bakåt i hjärnan till det man tänkte innan? Så fruktansvärt många lappar jag hade sluppit skriva. Men jag kan också inse att det faktiskt finns något ibland försonande i att inte alltid minnas, och också, att det kan finnas skäl att vi glömmer.

Just nu är min hjärna seg, lite som en surdeg.

Min kollega Magnus skriver fint om surdegsbröd i Facebook och det är verkligen en ovanligt sympatisk trend som går genom landet nu, detta land som tidigare hade kanske Europas sämsta bröd. Nu hittar man gott surdegsbröd i nästan alla hålor (Dalby är ingen håla men vi har surdegsbageri).

Men jag bakar vårt eget. Sedan sommaren 2010 då jag fick en burk med en surdeg av Adam, har det bakats surdegsbröd på rågsikt här hemma. Rågmjölet samsas gärna med valnötter, fågelfrån, linfrön och lite kryddor. Det är ett bröd som mättar hunger och det är kul att ha ett bröd med historia (dock inte historik) till frukost.

Och Gerhard då? Jo, jag tänker på Gerhard Nordström! På Malmö konsthall visas fram till 26 februari en helt fantastisk utställning med tavlor av Nordström, tillsammans med Goyas ”Krigets fasor”. Goyas bilder är intressanta, man kan se dem som snapshots från hans tid. Men ännu större är upplevelsen att se Gerhard Nordströms stora målningar. Hans svit ”Sommaren” som är en rasande kommentar till massakern i Song My 1968, är djupt skakande.

Andra bilder som visas är bland annat: En fantastisk tavla av en trasig vägbro, en av ett trasigt badkar. Fenomenalt faktiskt. Men de som kommer mig närmast, kanske, är jordmålningarna, av lera och fält. Herregud, det enkla blir så vackert, den gråa leriga slätten det sköna. Det är lite Kieferstämning över det, men inte så dystert.

Utsnitt ur dagens bild. Ny-ström med Kiefer? Whaddevver.

Nordström visar, bland annat, på möjligheten att i det omkring oss, i vardagen, till och med i det fula, finna det vackra. För att citera Håkan Larsson, familjerådgivare i Lund som uttalar sig i en artikel i dag i Sydsvenskan: ”Vår koncentration på det lilla runt omkring oss har minskat i takt med att det stora där ute lyser och blinkar mer.” Så är det allt. Tillbaka till den lilla, nära världen.

Missa inte utställningen!!

Tanken då? Den som kom före i tankehistoriken? Ja, en halvtimme senare så kommer den till mig och jag skrattar över hur märkligt våra hjärnor fungerar. De är bra mycket intressantare än datorer. Väl?

Andra bloggar om: Historik, surdeg, Gerhard Nordström, tid, Kiefer

Relaterade bilder: