-
”Wolf Hall” lämnar ett tomrum efter sig
Posted on september 8, 2013 by Eva Nygren in Konst och kulturBitvis i läsningen av Hilary Mantels ”Wolf Hall” önskar jag att den över 600 sidor långa boken ska ta slut. Den är svårläst, jag läser den på engelska och många ord och begrepp är okända även för engelskläraren. För det handlar ju om 1500-talets England.
När jag strax efter att jag avslutat Wolf Hall börjar på en annan bok, ”Alltings början” (!) känns det som att börja gå efter att ha sprungit länge – det krävs ingen ansträngning att läsa Karolina Ramquists bok. Trots det lämnar Wolf Hall ett tomrum efter sig.
Boken beskriver utifrån Thomas Cromwells perspektiv hans liv och karriär under Henry VIII. Vi möter individen Cromwell och många av de personer som finns med i kungens maktsfär. Det är svårt att hänga med ibland i det stora persongalleriet, trots att Mantel, likt Dostojevskij, i bokens början summariskt presenterar de viktigaste personerna i boken. Google får hjälpa till ibland.
Detta är Hans Holbeins porträtt av Cromwell. Själva målandet av bilden finns med i boken och vi får också möta Holbein. Härligt!
Cromwell som tydligen tidigare porträtterats som en rätt osympatisk och makthungrig person, är i Mantels gestaltning en person som har mycket hjärta för dem som står honom nära. Men han är också stenhård. Okuvlig. Komplex. Bokens namn är namnet på familjen Seymours gods som ligger som en väg vidare för Cromwell i bokens slut (detta är första boken av tre) men anspelar också på de redan 200 år f Kr myntade orden ”Man is wolf to man” (på latin den gången).
Jo, och det finns något varghungrigt över Cromwell. Hans klassresa är en sak som Mantel uppehåller sig mycket kring. Thomas Cromwells far var smed och slog sonen som fattade beslutet att lämna hemmet som ung pojke. Han lärde sig klara sig själv, att vara sin egen herre och inte lita på någon annan än sig själv. Det är mycket tydligt, tycker jag, i Mantels beskrivning eller sätt att se på sin romanfigur att man är ensam och måste kunna vara ensam om man ska klara av att ta sig till maktens högsta topp.
Cromwell är en skarp iakttagare. Han ser nyanser, små skiftningar hos sina medmänniskor. Den här känsligheten har han stor nytta av i sitt maktutövande, inte minst i förhållande till kungen som är helt beroende av Cromwell efterhand. Tanken att Cromwells känslighet tränats upp under åren som kuvad son till en oberäknelig far slår mig. Detta är självklart en del i Mantels fiktion kring Cromwell. Hon tänker sig att. Och det känns mycket, mycket intressant och gripande.
Det som är mest slående för mig när jag till sist slår igen den tummade pocketboken är med vilken skicklighet Mantel skapar en stämning. Under läsningens gång, när jag pausar från den, så kan jag känna en längtan att komma tillbaka igen i det fiktiva rum Mantel frammanar. Ett dunkelt 1500-talsrum där Cromwell med sin skarpa blick skapar kontakter, tänker, iakttar och fattar beslut.
Jag rekommenderar boken med eftertryck. För de tålmodiga. Läs den och ge inte upp. Du kommer njuta! Boken finns också i en hyllad översättning av Jesper Högström.
Andra bloggar om: Wolf Hall, Thomas Cromwell, Hilary Mantel, Man is wolf to man, Henry VIII
Relaterade bilder:
Trodde du var upptagen av Knausgårds sexa, men den kanske du läste redan på norska, eller hur var det nu?
Jag roades av att höra Liv Strömqvist kalla Knausgård för kulturtanternas Justin Bieber, efter att hon varit med på hans framträdande under Bergmanveckan på Fårö. Och själv konstaterade hon och Caroline Ringskog Ferrada-Noli i sin podd gång på gång att han är så sjukt snygg. Både lite gulligt och irriterande, när två vassa feminister, vältrar sig i att sätta ord på manlig fägring.
Blev inte mycket om Wolf Hall här, men det är inget jag kommer att läsa även om jag förstår av dej och andra recensioner att det är något bra och berikande.
Jag har inte läst den men den är på väg från Ad libris. Känner viss oro inför den efter Babel i söndags. Jag vet inte om det lät så hyllande totalt sätt. Vi får se. Jag har rätt svårt för det här begreppet kulturtant som jag skrivit tidigare om i bloggen. Det är något med det här att åldersdefiniera som är så himla störande, och förstås mer och mer, ju äldre man är. Jag håller med dig om det du skriver i övrigt. Både irriterande och gulligt.
Tobbe. Du gör mig glad. Inte bara för att du kommunicerar så dialogiskt utan för att du tagit dig tiden att läsa vad jag skrivit tidigare. Jag skrev ju om boken Skuggland ”Boken är fängslande till en början men sedan börjar det kännas lite grötigt och konstruerat. Och sen vet jag knappt vad jag tycker när jag är klar med boken.” Sedan, något år sedan, så rekommenderar jag dig boken. Min ambivalens är hur tydlig som helst, fast jag var inte medveten om den i det här fallet. Jag minns tydligen boken mer positivt än jag trodde men kände inte så efter avslutad läsning. Det du skriver om pojkarna minns jag inte. Jag tror att jag får läsa om boken för att förstå vad du menar men är som sagt så himla tacksam för att du pekar på mina kluvna känslor. Tänkte återkomma till dessa angående Top of the lake. Förresten, den journalisten som jag hyllade i bloggposten om Skuggland, är han som översatt Wolf Hall. Jesper Högström.
Jamen kul!
Att ha kluvna och motstridiga känslor och förvirrade tankar är verkligen något som jag behöver träna på att stå ut med. Att komma från det svart/vita. Samtidigt är det oemotståndligt skönt att bara älska och omfamna något/ ALLT! förbehållslöst och utan ord och förklaring.
Samtidigt hjälper orden, känslo- och tankeklyverierna till att förstärka och hålla minnena levande för mig.
Sen blir jag (som du) lätt förtjust i alla små paralleller, som t ex detta med Jesper H. Så kopplade jag också från ditt inlägg om Liberacefilmen till Skuggland, där historien om Liberace och hans chaufför/älskare är en av skuggberättelserna, och där jag första gången mötte denna tragiska och fascinerande historia. Annars minns jag Liberace med sina makalösa kreationer och kandelabrar från TV på 60-talet. Då en viktig motbild till den mansbild jag levde omgiven av som yngling. Nu är den bilden vardagsmat, ja, har närmast trängt undan den lantliga, traditionella.