Ur ett kålhuvuds synvinkel

”När kvinnan mot ålderns höst börjar ila, börjar hon klä sig i lila”. Detta ordstäv fick jag levererat som kommentar av en arbetskamrat när jag en gång köpte en lila kavaj. För henne var detta ett känt ordspråk. Helt okänt för mig.

Även förra året målade jag kål. I år blev det en närstudie. ”Omfamningen” heter den.

 Ilar mot lila gör jag nu inte. Trots att hösten är här på mer än ett sätt i mitt liv. Nej, lila i kläder, det är inget för mig. Det var en one night stand, den kavajen och jag. Dessutom var jag max 45, bara barnet.

Däremot är jag väldigt förtjust i lila kålhuvuden. Nära Skivarp (nära Slimminge) vid Skånes sydkust finns ett fält med rödkål som Mats och jag har varit och tittat på. Vi uppsökte nyligen platsen eftersom vi redan förra hösten såg fältet och blev helt betagna. Med viss möda hittade vi tillbaka. Även denna gång togs en massa foton. Ja, ni har ju redan sett ett här i Jahaja.

När vi går omkring där och tittar och plåtar, ser vi hur en traktor kör förbi. En man tittar på oss och vi inser att vi parkerat rätt illa, han har svårt att svänga in på den väg han ska ta.

Fältet är en betagande syn. Det är välvt vilket skapar spänning i anblicken. Vi diskuterar, Mats och jag,  hur det går till att odla rödkål, hur mycket man måste bespruta. Eftersom fältet ligger vid något som kallas Rydsgårds gods (titta på deras hemsida, inte minst det historiska är väldigt spännande!) bestämmer jag mig för att ta reda på lite om saken.

Inspektorn på godset, Johan Karlzén, berättar att rödkålsfältet är arrenderat av en Sven-Ingvar Gibrand, ”en vänlig och glad man”. Han tror säkert att Sven-Ingvar kan berätta lite om rödkålsfältet. ”Jag förstår att det var ni som var och fotograferade, jag såg er bil härom söndagen”, säger han. Han håller med om att fältet är ett fantastiskt fotoobjekt. Han berättar att rödkålen i år faktiskt inte odlas på samma yta som förra året, det ”är en optisk synvilla” säger han. Intressant, han kan fälten. Han ger mig numret till arrendatorn.

Mats på väg ut. Men bara ur bilden.

Sven-Ingvar är verkligen en trevlig man. Han verkar inte ett dugg förvånad över att det ringer en vilt främmande person och intervjuar honom om hans rödkålsfält. Följande får jag veta. Han odlar rödkål högst vart femte år på samma yta eftersom rötterna lätt får något som kallas klumprotssjuka (hoppas att jag förstod honom rätt). ”Det vilda” som han kallar djurvärlden, är i liten grad intresserad av rödkål (liksom rödlök, säger han). Detta innebär att han inte behöver bespruta så mycket, vissa år knappt alls. Detta till skillnad mot när han odlar vitkål.

När jag berättar att vi hos oss sedan rätt många år äter rödkål rå, i sallad, så säger han att det har blivit ett uppsving för rödkål i matbutikerna de senaste åren. Tidigare var det nästan bara runt jul man märkte av någon försäljning men nu finns det fler som vi som vill ha den goda och nyttiga kålen året runt. ”Tidigare sålde jag mycket till Felix men nu använder de dansk rödkål” berättar min kålkontakt.

Sven-Ingvar täcker Coops behov av rödkål här nere i Skåne, även Citygross och B&W, tror han. Så han får avsättning för alla de vackra huvudena. De har börjat skörda kålen, berättar han, och fortsätter in i oktober.

Det är så befriande med sådant som man kan greppa!

Jag vet inte om det vilar en odlare i mig, som i min man. Eller det är kanske bara det vackra som förtrollar mig? Och så är det så roligt att få veta mycket om något rätt litet. Som ändå är så viktigt.

Andra bloggar om: rödkål, vackert, njuta, Rydsgårds gods, måla

Relaterade bilder: