-
Idealisering bäddar för besvikelse!
Posted on september 25, 2013 by Eva Nygren in Allmänt filosofiskt, Konst och kulturJag har följt serien Top of the lake de sju veckor den har gått på Svt. Efter första avsnittet var jag euforisk. Spänningen, bilderna, naturen, det långsamma tempot. Underbart. Det skavde visserligen lite att se nidbilder av ett gäng, ja, ett kollektiv, av ängsliga neurotiska kvinnor som leddes av en lätt häxliknande Holly Hunter parat med dito av aggressiva män, hänsynslösa, grabbiga och våldsamma. Mot detta ställdes den goda, Robin.
Det var kärlek vid första ögonkastet. Det var vi två. Kålen och jag.
Men i stort blev jag trots allt förförd.
Ja, sedan har det gått upp och ner. Förälskelsen gick över i besvikelse i avsnitt två och tre, au näh, liksom. Tappade sugen och förtroendet och tänkte va fan, Jane, har du överlämnat dig åt marknadskrafterna du med? Handlar det om pengar, för dig med? Idealen? Borta? Så tänker en idealiserande.
Och så gick det upp och ner, förra veckan mest upp. Jag talade med tre olika personer inför sista avsnittet som gick i måndags. Vi hade olika teorier om slutet (jag hade själv rätt på sätt och vis vilket jag är aningen mallig över) men det som var mycket tydligt var att vi var extremt engagerade. Det var så levande inom oss, den fiktion vi tog del av. Fantastiskt egentligen.
Jag menar. Allt är ju bara påhittat. Och ändå.
Och så kom då finalen igår. Jo, det löstes upp , det hela, men inte väl tyckte jag. För många loose ends. För mycket snabba fixar narrativt. Inte helt bra. Och rätt hemskt.
Trots detta tycker jag att det var en bra serie som gav mer än många andra. Hon trollar med bilder och det fanns en verklig spänning i berättelsen, stor komplexitet hos vissa karaktärer och ett suveränt användande av naturen som metafor och scen för människans handlande och känslor.
Och jag får väl jobba med detta. Om jag idealiserar så förbaskat så bäddar jag för besvikelse. Skyll mig själv.
Kanske gäller detta även för Knausgård, vars sista tegelsten i serien Min kamp nu ligger på mitt bord och fläppen omkring den lila boken ligger vid sid 277 av de 1 120. Känslorna har gått upp och ner och jag är nästan orolig inför slutspurten på den här läsupplevelsen. Jag vill så gärna behålla min känsla av att detta är stor litteratur.
Varför? Ja, bland annat för att jag snart har plöjt sådär 3 500 sidor text av mannen, ja mer. Det vore rätt trist att ha med sig en känsla av besvikelse efter det.
Sedan är det fantastiskt fint helt enkelt, att ha stora litterära upplevelser. De ligger inom en som stämningar. Som kontaktytor mellan författaren och mig. Som ett vi. Det är stort. Något av det bästa i livet.
Men det är skört, alltså. Och kanske är jag naiv i mitt förhållningssätt. Som sagt. Idealisering bäddar för besvikelse. Det har man ju lärt sig som 61-årig. Eller?
Andra bloggar om: Top of the lake, besvikelse, idealisering, Knausgård, förälskelse
Relaterade bilder:
En tanke slår mig: Kanske är det besvikelse vi behöver? I a f jag. Inte härochnubesvikelse, jag är ingen självplågarförespråkare, hoppas jag! Men kontakt med gammal förträngd, blockerande besvikelse, som behöver genomlevas för att jag ska bli fri att leva livet här och nu.
Vilka trådar blev hängande lösa i ToL?
Det du skriver om alla Knausgårdsidorna stärker min glädje över att jag övergav honom efter del 1, trots att han verkligen trollband mig. Jag vill leva mer böljande dialogiskt, som t ex i vår bloggemenskap.
Jag vet inte om vi behöver besvikelse. Däremot upplever vi den, och besvikelse är ju nödvändig om man har starka känslor för något. Fallet kan bli djupt. Jag såg just Before Midnight och blev besviken. Återkommer om den. Ja, loose ends. Robins barn? Och så var Matt trots allt inte hennes pappa, vilket praktiskt ordnades upp på slutet Lite väl snabbt tyckte jag. Men lösa trådar var för mig framför allt det här med hennes barn och också faktiskt Matt som jag tycker förblev oklar. Men som sagt, den gav mycket ändå.
Ojojoj, la ifrån mig surfplattan en stund och vips raderades allt jag skrev! Nytt försök! Kortversion.
Va, visst förblev Robin Matts dotter? Men Johonno inte hans son!
När vetskapen att hon var Matts dotter förvandlats till insikt, tänker jag att det bidrog till att hon knöt kontakt med sin egen dotter.
Scenerna med Matt vid sin mammas grav säger mer än nog om det tunga, svarta arv han bär, men delvis lyckas frigöra sig från.
Sen var kvinnoguruns klimax och avtåg helt underbara i mina ögon!
Så fattade inte jag det, alltså angående Johnno. Men visst var det lite rörigt och snabbt uppnystat, tycker du inte? Matt var en mycket intressant figur tyckte jag. Rätt komplex trots sin hemska sida.
Jo, dett gick snabbt på slutet.
Alltså, jag gillade serien på det hela, men tyckte att det gick lite fort i slutet. Att hon skulle vara Matts dotter planterades ju av hennes mamma i avsnittet innan. Så makalöst vacker natur. Och så såg jag ”slusken” Matt alias Peter Mullan på flygplatsen i Amsterdam i somras, lite kul fast jag vet inte varför.
Alltså, jag tycker som du. Håller också med om planteringen men kasst att det sedan visade sig att det inte stämde med den löken, att hon trots allt ändå inte var Matts dotter. Helt för fort. Kul med Mullen-möte!
[…] På kvällen går vi och ser Before Midnight. Naj, nej, naj. Den gillar jag inte. Trots att jag ser den i Umeå. Jag tycker könsrollerna är stereotypa, det pratas för mycket, den känns inte ens hoppfull mot slutet tycker jag. Lika mycket som de första två filmerna gav en kick, lika mycket blir detta en antikick. Ja, ni som läst Jahaja innan vet att idealisering bäddar för besvikelse. […]