Att omslutas av en bok

Någon jag känner skriver upp alla titlar på böcker hen läser. Det har jag aldrig gjort vilket jag ångrar. Inte minst hade det varit kul att se hur många böcker jag har tagit mig igenom. Många hundra bör det bli efter sådär 55 år som läsare.

De böcker jag känner starkt för minns jag mycket sällan handlingen i. Jo, kanske om de ligger nära i tiden. Men om jag minns dem är det stämningen. Jag tror att det är rätt ord. Stämningen i boken. Eller?

Eller kan det vara så att jag minns hur det kändes inom mig när jag läste den. Är det detta som är den stora bokupplevelsen? Att man liksom blir del av boken så att man känner sig som stämningen. Att när man lämnar boken där på soffan för att hämta en kopp te, göra lite mat, kissa, svara i telefon, så har man med sig den där stämningen. Inom sig. Man är omsluten.

Om jorden inte var rund heter denna. Det spelar ingen roll om de trodde jorden var platt på 1500-talet. För de var som vi ändå. Därinne.

Så har det i hög grad varit att läsa Hilary Mantels böcker om Thomas Cromwell. Först Wolf Hall och sedan Bring Up the Bodies. Jag har känt mig starkt, starkt påverkad av stämningen i romanerna. Jag har känt 1500-talet, jag har känt Thomas Cromwells starka personlighet, hans komplexa karaktär. Hans maktlystnad, kärlek till sin hustru, till sina barn. Hans klara bild av vem Henry VIII är. Och hans aldrig sinande lojalitet trots kungens många svagheter och avsevärda grymhet.

Mantel har gjort ett enastående arbete med att ge oss ett inifrånperspektiv av Cromwell, det lilla och stora i hans värld. Hans minnen från sin grymma barndom strömmar genom honom ofta, speciellt i den första boken. Han har tidigt rymt hemifrån från sin far smeden som tar till labben, hårt, när sonen inte sköter sig. Först många år senare kan Cromwell ana mer goda sidor hos fadern. Det hela känns mycket trovärdigt. De ständiga påminnelserna från adelsmännen, och -kvinnorna, hånfullheten, för att Cromwell inte är från överklassen beskrivs ofta i boken.

Alla personer som gestaltas, och de är många, får en komplexitet och oförutsägbarhet som skapar en känsla av att vad som helst kan hända. Ja, faktiskt så som livet är. På riktigt. Dock är det så att för många personer ingår i handlingen kan jag tycka, och med de dubbla titlar  eller namn den engelska adeln innehade, känner man tacksamhet att Mantel, likt de stora ryssarna, ger en ”cast of characters” i början av boken. Trots den är jag ofta förvirrad vem som är vem. Detta görs inte lättare av att engelskan är mycket svår av det skäl att 1500-talsbegrepp hela tiden används. Det gör boken svårläst, men som ni säkert förstår, adderar det också till känslan av att vi är där. Då. Häftigt.

Man undrar vad som får en person att ta sig an ett litterärt projekt som detta, ett projekt som, förutom skrivandet av de minst 1 000 sidor text som de första två volumerna innehåller (en tredje bok är på gång) också måste ha inneburit ett enormt efterforskningsarbete. Hilary M måste både ha läst både existerande historiskt material och fiktion om perioden.

Att hon ger oss inblick i tiden visar sig på alla möjliga sätt. Jag blir road och inspirerad av mycket, inte minst till de många referenserna till tennis eftersom jag har en man som är helt addicted till den sporten. Cromwell spelar tennis, Henry spelar tennis, Anne Boleyn verkar åtminstone titta in på banan. Mantel berättar, via Cromwell att man rätt nyligen hittat på det här med racketar. Under tidigt 1500-tal, i Italien, har Cromwell sett spelet spelas med handflatan. Jeu de paume. Om man inte visste det innan förstår man nu vad konstmuséet med samma namn i Paris ursprungligen fick namn efter.

Jag kan också glädja mig åt hur Cromwell berättar om Anne Boleyns användning av färgen gult. ”The fashion for yellow had started among the wealthy in Basle; for a few months, if a draper could get hold of it, he could make a killing. And then suddenly it was everywhere, in sleeves and hose and even hair-bands for those who couldn’t afford more than a sliver.” Färg som uttryck för rikedom. Det, ni.

Den vandrande juden, heter denna.

Hon skriver så in i helskotta bra. Det är presens helt igenom. Han, Thomas Cromwell, möter den stackars Katherine, den spanska förskjutna drottningen, försmådd av kungen. ”There is a pause, while she turns the great pages of her volume of rage, and puts her finger on just the right word. ’What you say, Cromwell, is … contemptible.”

I den självbiografiska Giving up the ghost från 2003 skriver hon om sin uppfostran som var starkt påverkad av den katolska läran. Hon lämnar omsider tron på Gud men spåren finns kvar: ”You grow up believing that you’re wrong and bad. And for me, because I took what I was told really seriously, it bred a very intense habit of introspection and self-examination and a terrible severity with myself. So that nothing was ever good enough. It’s like installing a policeman, and one moreover who keeps changing the law.”

Hennes intresse för det psykologiska, för introspektion är tydlig i böckerna om Cromwell. Kanske hennes förhållande till katolicismen också spelade in när hon valde ämnet Thomas Cromwell? Tiden är ju den då England lämnar katolicismen, så som Mantel själv gjort. Läs en av många intressanta intervjuer med henne här.

Ja, jag ser att jag rekommenderar böckerna. Några vänner har redan börjat läsa, några är på gång. För mig som läst massor genom åren känns numera plöjande av massor av böcker helt ointressant. Jag vill läsa lugnt och njuta. Kanske som att titta på en bild. Länge. Så är det med Hilary Mantels böcker om Thomas Cromwell.
Andra bloggar om: Hilary Mantel, Thomas Cromwell, läsning, Wolf Hall, Bring up the bodies

Relaterade bilder: