Dystopiskt optimistisk, The Hunger Games

Jag gillar The Hunger Games. Jag gillar den starka hjältinnnan Katniss, jag gillar budskapet som visserligen är dystopiskt men också optimistiskt. Det säger att det  kommer nog att bli värre, både med miljön och därmed förmodligen med solidariteten. För det är när det bränner till som solidaritet och empati prövas. Men budskapet är också att tillsammans är vi starka och kan segra över ondska och förtryck.

Katniss är stark, modig. Hon är rättvis och orädd. Hon spelas skickligt av Jennifer Lawrence som jag såg första gången i Winter’s Bone där hon som tjugoåring spelade en kvinna inte helt olik Katniss. Hon drar iväg för att rädda familjens hem och är även i den berättelsen en orädd person som satsar allt för sin familj. Har ni inte sett den filmen så gör det. Se nedan intervju med Jennifer Lawrence.

The Hunger Games utspelar sig i en framtid där större delen av mänskligheten är förslavad, man lever i en total diktatur. För att ge massorna underhållning arrangeras hungerspel (under ledning av president Snow, magnifikt spelad av Donald Sutherland) som liknar de grymma gladiatorspelen under romartiden. I den andra filmen, The Hunger Games: Catching Fire har dock folket börjat revoltera och Snow måste ta till mer och mer våldsamma metoder för att kuva dem. Motståndet mot diktaturen ökar och i film 2 kan vi se en utveckling mot en revolt.

Som ovan serieboksläsare och seriefilmstittare uppskattar jag inte riktigt att The Hunger Games: Catching Fire slutar med en cliff hanger. Va? Slut här? Men så är det bara. Det får man ta i den här genren.

För egen del känner jag mig rätt optimistisk, inte så farligt dystopisk. Jag har ett nytt nyårslöfte. Några år körde jag ”Jag ska försöka ha bättre tålamod”. Nu är det ”Jag ska sluta tycka synd om mig själv”. Någon sa så i en film jag såg. Så tyckte jag att det ska jag jobba med. Kanske försöka vara lite mer glad över det som är gött och inte mala det som är ogött så mycket. Man kan ju alltid försöka.

Och så ska jag läsa. Just nu läser jag ”Egenmäktigt förfarande”. Mycket intressant, både stilitiskt och innehållsligt i den mån man kan göra den klyvningen. Därefter kommer Thomas Bernhards ”Frost” som jag helt otippat fick på min namnsdag (jaha, ni trodde att julafton var för att fira Jesus? Nejnej, det är min namnsdag). Och så vidare.

Och så ska jag förstås måla. Det kliar lite i fingrarna nu. Det ska bli härligt att ta i penslarna igen. En duk fick jag också i julklapp, en sådan man målar på och den ska beläggas med färg. Omsider.

Inför nästa år önskar jag oss alla fred, vänskap, välvilja och regeringsskifte.

Andra bloggar om: The Hunger Games: Catching Fire, Egenmäktigt förfarande, Frost, nyårslöfte

Relaterade bilder: