Egensinnigt förfarande

Nej, jag skrev inte fel. Lena Anderssons Augustprisbelönade bok har något väldigt egensinnigt över sig. Det är bra. Lena Andersson är med sin ”Egenmäktigt förfarande – en roman om kärlek” en värdig vinnare av det prestigefyllda priset.

Som ett av mina bra-film-kriterier har jag att jag kan tänka mig att se om en film jag just sett, direkt. Det samma gäller böcker som fascinerar mig, som är rika i sitt innehåll och sin stil. Den här boken fick sig en omläsning omedelbart, åtminstone till stor del.

Detta berodde delvis på att jag inte riktigt blev klok på boken. Var den någon sorts satir? Är den självironisk? Den är svår att greppa, den är tuff att kategorisera. Och delvis däri, tycker jag, ligger dess storhet.

Boken handlar om Ester Nilsson, en 31-årig människa, ”poet och essäist med åtta förtätade broschyrer bakom sig”. Ungefär så inleds boken. Det känns lätt ironiserande. I förtexten beskrivs Esters förhållande till språket. Hon letar efter exakthet i livet och i ordet. ”Ändå tvingades hon inse gång på gång att orden förblev ett närmevärde.”

Sedan träffar hon Hugo Rask. Han är kulturarbetare, en känd sådan, och arbetar med rörliga bilder och text och är uppskattad för sitt moraliska patos. Ester ska hålla ett föredrag om honom och redan i arbetet med detta tycks hon förälska sig i mannen. Detta trots att hon levt med en annan man i ett halvt dussin år. För den mannen blir hon nu en främling, hon begriper till sist inte ens att han bredvid henne i sängen på natten ligger ” … vaken i tyst raseri. ”Förtvivlan var ett för stort ord, ty han var en sluten person även för sig själv, men inte många nummer för stort.”

Tonen i romanen är både sorgsen och skämtsam på en gång, inte sällan självironisk. Den intellektuella Ester är inte mer människa än att hon faller in i en klassisk kvinnofälla. Så här formulerar Lena Andersson det om Esters förälskelse i Hugo: ”Det enda hon inte var nöjd med var att han alltid hade folk omkring sig. Det sa något om honom som hon var skeptisk till. Hon hade föredragit om han vore en solitär med en längtande spricka i sig som hon kunde få fylla.”

Ahava-statyn i Billy Rose Garden runt Jerusalems konstmuseum. Ahava, kärlek på hebreiska

Efterhand bygger de två, Ester och Hugo, upp en kontakt som hon uppfattar som innerlig, trots att Hugo aldrig följer upp det hon säger, nej, hon följer upp det han säger. ”Ingen av dem var riktigt intresserad av henne men båda var intresserade av honom.”

Fast detta är på något sätt en paradox i boken för samtidigt som hon beskriver det så, ges Ester mycket talutrymme i boken. Jag har nog aldrig läst en bok där jaget, speciellt inte ett kvinnligt jag, ges så långa repliker. Det är någon sorts omvänd ordning som är mycket uppfriskande.

Till sist hamnar de i säng, han kommer in i hennes kropp som Ester uttrycker det. Med det tycker hon att han förbinder sig till något. Det tycker dock inte han. Vänninnekören, som hon kallar det (en aning föraktfullt, kan jag tycka), menar att hon inte ska förvänta sig något, det har de vant sig vid. Men Ester har andra värderingar. Närmar man sig någon, har man sex med någon, så är man del i ett förbund. Det ger henne rättigheten att få en förklaring av honom när han efter deras få sexuella möten drar sig undan.

När han går ifrån henne deras sista morgon tillsammans är han frånvarande till sättet. Hon lägger en lapp i kylen. Tre ord. Språkets vanligaste kärleksförklaring. ”Subjekt. Predikat. Objekt. ”

Hon känner starkare än han. Det handlar inte bara om att han inte tar sitt ansvar och ger henne en förklaring. Det handlar om ojämlikhet i känslan. Vid ett tillfälle ska en dokumentär om honom presenteras och hon går till visningen. Alla säger att filmen är så fantastisk. ”Som hon satt där och lyssnade till deras mekaniska tillbedjan och kult tänkte hon att de andra, de som ingick i hans stab, dyrkade honom – men hon älskade honom, Den som älskade behövde inte tillbe. För den dyrkande måste föremålet behållas intakt för att inte rämna vid upptäckten av brister. Den som älskade däremot kunde vara fri i sina omdömen.”

Så vackert skriver hon om kärleken. Efterhand i boken blir den lite raljerande tonen mindre frekvent. Boken känns ärligare. Fint och ovanligt är Esters kamp för att göra sin stämma hörd i bokstavlig bemärkelse. När hon träffar Hugo en sista gång ger hon sig på det hon ser som oärligt hos honom: ”Du och många med dig delar upp världen i fastlagda och oföränderliga kategorier av ansvariga och oskyldiga, dådkraftiga och hjälplösa. Hur står ni ut med er själva och  denna brutala nedlåtenhet mot alla utom dem ni räknar till er egen sort?”

Ester gillar inte koketteri, hon är brutalt ärlig och väntar sig samma av andra. Detta genomsyrar boken som är en verkligt uppfriskande berättelse, unik i sitt slag och en jag varmt rekommenderar. Ur ett feministiskt perspektiv tycker jag att Lena Andersson har gjort sig fri ifrån, eller kanske aldrig haft, flera av de stilistiska ok som litteratur av/om kvinnor ibland kan innehålla. Det är osentimentalt. Det är en märklig blandning av intellektuell analys och beskrivning av rasande förälskelse.

Det som jag på sätt och vis tycker är svårt att förstå är hur man kan skriva en bok om en relation man haft, tillika med en person som är riksbekant. Bokens kärlekshistoria har sin grund i Lena Anderssons med Roy Andersson, har jag förstått via andras bloggar. För mig är det främmande att handla så, använda så privat material, så öppet. Men det är nog sådan hon är, Lena Andersson. Hon väjer inte.

Relaterade bilder: