True Detective

Det är fint att ha en tv-serie att följa. Så har det under varit med ”Bron” och ”Borgen” till exempel. När vi fick låna ”The Wire” av Niklas, och sedan kom att sjunka ner i samtliga seriens säsonger, med totalt engagemang, så var det delvis slut på den gamla typen av tittande. Nu fanns möjlighet till det som lätt blir bulimiskt tittande när man tittar från CD-skivor eller sidor som Netflix eller HBO.

Jag kan på sätt och vis sakna old school tv när man vackert fick vänta en vecka (v-day!!) på nästa avsnitt. Det var något gött med det. Spänning. Förväntan.

Men ”Things have changed”. Som en av mina hjältar sjunger:

Jag hörde talas om ”True Detective” för någon månad sedan. Sedan dess har den förekommit i många kommentarer på Facebook. Nu har jag också sett den. Och det snabbt, på en vecka. Utan att behöva vänta. Och det har varit härligt. För serien är riktigt, riktigt bra. Trots att den inte klarar Bechdeltestet.

Paret Matthew McConaghey och Woody Harrelson (den senare har en intressant bakgrund minst sagt) är strålande. De är så spännande, mångsidiga som karaktärer och spelet är på mycket hög nivå. Kanske beundrar jag McConaghey lite mer men de två männen är beroende av varandra narrativt och därför kan den ene inte ses som mindre viktig.

Men McConaghey som Rust är helt underbar. Till en början är han späckad med filosofiska tankar som jag kan ha svårt att hänga med i men det än nog intentionen. Han är vacker, elegant rörlig, både i huvud och kropp. En riktig hjälte. Han ger sig inte, han är en true detective. När serien efterhand visar upp utvecklingen i de två männens vänskap så är det bara så fint. Strålande.

Klippet visar en scen där Rust utvecklar sin syn på samhället, religionen och medmänniskorna. Oerhört lyckat manus.
‹

Historien, kriminalhistorien, är skrämmande. Överdriven som så ofta men ändå med en botten som kan kännas rimlig. Det handlar om människor i marginalen, personer som inte är registrerade någonstans, utanför systemet. De finns säkert i USA och är nog inte helt undantagna i vårt långa lågbefolkade land (l-day). Träskmänniskor kallas de här då de bor i Louisianas träskområden (serien utspelar sig i den staten).

Musiken är lysande den med (finns listad i Spotify). Sätter puls och ton till berättelsen. Ni som har sätt ”True Detective” – visst ger inledningsmusiken associationer till ”True Blood” (även namnet på serien för övrigt)?

Berättarmetoden är intressant. Vi får följa de två männens berättelser från två olika förhörsrum och i spiraler bakåt och fram till nutid får vi klarhet i det som hänt.

Det jag inte gillar är att den kvinna som har en viktig roll, Maggie, utmärkt spelad av Michelle Monaghan, hon ses nästan bara i hemmet. Hon gör mat, läser någon bok vid teven, sysslar med tvätten. Har hon inget jobb? Hon är också en viktig figur i berättelsen kring männens vänskap men har så att säga inget eget liv i serien. Det är fattigt gestaltat och könsstereotypisk.

Men i stort är detta något av det bästa jag sett sedan ”The Wire” i serieväg Jag tror jag ska försöka få min nästan-aldrig-serietittande-man att se denna som jag gjorde med ”The Wire”. Det ångrade han inte. Och jag fick göra det jag gärna gör med något bra jag sett,  jag fick se om den.

Andra bloggar om: True detective, Matthew McConaghey, Woody Harrelson.

Relaterade bilder: