• True Detective

    Posted on mars 29, 2014 by in Konst och kultur

    Det är fint att ha en tv-serie att följa. Så har det under varit med ”Bron” och ”Borgen” till exempel. När vi fick låna ”The Wire” av Niklas, och sedan kom att sjunka ner i samtliga seriens säsonger, med totalt engagemang, så var det delvis slut på den gamla typen av tittande. Nu fanns möjlighet till det som lätt blir bulimiskt tittande när man tittar från CD-skivor eller sidor som Netflix eller HBO.

    Jag kan på sätt och vis sakna old school tv när man vackert fick vänta en vecka (v-day!!) på nästa avsnitt. Det var något gött med det. Spänning. Förväntan.

    Men ”Things have changed”. Som en av mina hjältar sjunger:

    Jag hörde talas om ”True Detective” för någon månad sedan. Sedan dess har den förekommit i många kommentarer på Facebook. Nu har jag också sett den. Och det snabbt, på en vecka. Utan att behöva vänta. Och det har varit härligt. För serien är riktigt, riktigt bra. Trots att den inte klarar Bechdeltestet.

    Paret Matthew McConaghey och Woody Harrelson (den senare har en intressant bakgrund minst sagt) är strålande. De är så spännande, mångsidiga som karaktärer och spelet är på mycket hög nivå. Kanske beundrar jag McConaghey lite mer men de två männen är beroende av varandra narrativt och därför kan den ene inte ses som mindre viktig.

    Men McConaghey som Rust är helt underbar. Till en början är han späckad med filosofiska tankar som jag kan ha svårt att hänga med i men det än nog intentionen. Han är vacker, elegant rörlig, både i huvud och kropp. En riktig hjälte. Han ger sig inte, han är en true detective. När serien efterhand visar upp utvecklingen i de två männens vänskap så är det bara så fint. Strålande.

    Klippet visar en scen där Rust utvecklar sin syn på samhället, religionen och medmänniskorna. Oerhört lyckat manus.

    Historien, kriminalhistorien, är skrämmande. Överdriven som så ofta men ändå med en botten som kan kännas rimlig. Det handlar om människor i marginalen, personer som inte är registrerade någonstans, utanför systemet. De finns säkert i USA och är nog inte helt undantagna i vårt långa lågbefolkade land (l-day). Träskmänniskor kallas de här då de bor i Louisianas träskområden (serien utspelar sig i den staten).

    Musiken är lysande den med (finns listad i Spotify). Sätter puls och ton till berättelsen. Ni som har sätt ”True Detective” – visst ger inledningsmusiken associationer till ”True Blood” (även namnet på serien för övrigt)?

    Berättarmetoden är intressant. Vi får följa de två männens berättelser från två olika förhörsrum och i spiraler bakåt och fram till nutid får vi klarhet i det som hänt.

    Det jag inte gillar är att den kvinna som har en viktig roll, Maggie, utmärkt spelad av Michelle Monaghan, hon ses nästan bara i hemmet. Hon gör mat, läser någon bok vid teven, sysslar med tvätten. Har hon inget jobb? Hon är också en viktig figur i berättelsen kring männens vänskap men har så att säga inget eget liv i serien. Det är fattigt gestaltat och könsstereotypisk.

    Men i stort är detta något av det bästa jag sett sedan ”The Wire” i serieväg Jag tror jag ska försöka få min nästan-aldrig-serietittande-man att se denna som jag gjorde med ”The Wire”. Det ångrade han inte. Och jag fick göra det jag gärna gör med något bra jag sett,  jag fick se om den.

    Andra bloggar om: , , .

     

    Relaterade bilder:

6 Responses so far.

  1. maria skriver:

    Jag vill se den. Hur har du sett den? Har ni hbo-kanalen?

    Har du förresten läst/hört talas om en bok som heter ”Disobedience” av Naomi Alderman? Fick den rekommenderad av en kollega. Check it out. Verkar intressant. Har förresten kommit halvvägs i Wolf Hall, gillar den mkt men vet inte varför. Hej svejs.

  2. Eva Nygren skriver:

    Maria, hej. Jag tog en prenumeration på HBO för att se serien. Den är riktigt bra. Disobedience känner jag inte till! Ska kolla upp. Svejsosvej.

  3. […] av de saker som håller spänningen vid liv i True Detective är just osäkerheten i Rusts klassidentitet. Är hans underklassidentitet verklig eller bara en […]

  4. Eva Nygren skriver:

    Hej Kalle! Intressanta tankar du har. Våra tankebanor går åt olika håll. Jag är svensklärare och ser romantiken som den epok jag mest identifierar sig med. Jag brukar säga till eleverna att i förhållande till epokens tidslängd, som den definieras, så har dess ”impact” varit enorm. Rust är för mig som en romantikens hjälte. Han är bortvänd (se honom i bilen med Marty), han är inåtvänd, grubblande. Intellektuell, söker ensamheten. Drogberoende. På så vis passar de små besjälade träden också in. Djävulsdyrkan, det ockulta. Detta ställs mot Martys pang-på-rödbetan-attityd.

    • Kalle Lindberg skriver:

      Finns många bottnar här. Visst handlar det om det ensamma geniet Rust i kamp mot ett oförstående kollektiv. Rust är ju också märkt av sin förlust. Så han är en romantisk hjälte på flera sätt. Men om man ser självkontroll som medelklassens mest utmärkande drag, så blir även Martys historia en berättelse om klassidentitet. Hans brist på impulskontroll är ju det som hotar att ta ifrån honom medelklasslivet med ett bra jobb och en lyckad familj.

      • Eva Nygren skriver:

        Som sagt, intressant resonemang du för. Kanske mycket för att du tänker så annorlunda än jag. Du har helt rätt om Marty, det har jag faktiskt tänkt på. Kanske lite i psykologiska banor, att det finns en avund hos honom gentemot Rust som också har att göra med klass. Fast, Rust framställs faktiskt som autodidakt, det ska vi inte glömma!