”Stoner” – en deppig bok

Jag gillar depp. Sorgligt är härligt. Men boken ”Stoner” den var på gränsen till för deppig. Eller vad det nu var som inte var bra. Jag ska försöka reda ut det.

Ur fokus?

Romanen som kom ut 1965 i USA, skriven av John Williams, sålde i bara några tusen ex då. Men enligt Åsa Linderborg i Aftonbladet så levde boken ”ett undergroundliv tills en bokhandlare på Manhattan kontaktade New York Review of Books och sa att han hade en bok som borde få nytt liv”. Och detta var för några år sedan. Så vad som har hänt är att romanen har kommit igen, den säljs i många länder, översatt, i stora upplagor. Trots att den är så ”gammal”.

Jag går varje sommar igenom mina skönlitterära böcker. Skälet till att jag började med det alls var att bokhyllorna inte räckte till och jag bestämde mig för att gallra ut böcker som inte kommer att läsas om. Varje sommar står jag då och tittar bland annat på Göran Tunströms böcker. Jag funderar över hur denne fantastiske författaren nu kan vara nästan helt borta från hyllorna i bokhandeln, och med honom många stora svenska författare från förra seklet. Och andra, internationella.

Så en resa som den ”Stoner” gjort är mycket ovanlig. Julian Barnes skriver i The Guardian: ”Fifty years after Williams wrote to his agent, Stoner became a bestseller. A quite unexpected bestseller. A bestseller across Europe. A bestseller publishers themselves could not quite understand. A bestseller of the purest kind – one caused almost entirely by word-of-mouth among readers.” Så har det gått till. Och detsamma hände mig!

För: Inne på bokhandeln Gleerups möter jag J: ”Du som är lärare måste läsa den här” säger hon och ger mig boken. Hon berättar kort om den, med entusiasmen lysande i ögonen. OK. Jag köper den.

Till en början är jag djupt imponerad. Tonen är melankolisk, vacker. Jag blir starkt påmind om Scott Fitzgerald i språket. Också tiden den skildrar är till stor del densamma, 1920-tal.

Boken handlar om William Stoner. Han kommer från en mycket fattig lantbrukarfamilj. Det är slitet, ja, det är vardagsslit och framtiden ligger utstakad framför honom, han ska ta över den lilla gården, inga val kommer på tal. Pappan kommer på att universitetet i delstaten Missouris huvudstad erbjuder en lantbruksutbildning. Den ska sonen gå för att få lite mer teoretisk kunskap än han själv fick.

En litteraturkurs är obligatorisk på utbildningen och den unge lantbrukarsonen blir oerhört gripen vid sina första kontakter med Shakespeares sonetter. Han blir förstummad men har inget språk att uttrycka sina känslor. Författaren beskriver hans känslor så här: ”The thin chill of the late fall day cut though his clothing. He looked around him, at the bare gnarled branches of the trees that curled and twisted against the pale sky. Students, hurrying across the campus to their classes, brushed against him; he heard the mutter of their voices and the click of their heels upon the stone paths, and saw their faces, flushed by the cold, bent downward against a slight breeze. He looked at them curiously, as if he had not seen them before, and felt very distant from them and very close to them.”

Williams beskriver Stoners känsloliv genom att använda sig av naturbilder, bilder av omgivningar som speglar Stoners känslor. Men tekniken upprepas för ofta, jag tappar intresset.

Stoner överger helt tanken på att ta över gården och blir istället akademiker. Rätt lite sägs direkt om hur svårt det måste vara för en man med hans enkla bakgrund, med föräldrar som bara gått några år i skolan, att anpassa sig till den akademiska miljön. Det som beskrivs är en väldigt stor ensamhet som säkert har med denna kulturkrock att göra. Detta görs på ett övertygande sätt, tårar kommer för mig emellanåt.

Vi får sedan följa Stoner, hans liv i akademin, hans förälskelse i Edith från St Louis som till hans förvåning går med på att gifta sig med honom trots att hon kommer från en mer förmögen bakgrund. Vi får se hur denna snabba förälskelse från främst hans sida, visar sig vara helt otillräcklig som grund för ett äktenskap. Edith är en obalanserad och också, för mig som läsare, obegriplig person, ja, ogripbar. Hon är lynnig, hon är äcklad av sex. Bara föresatsen att skaffa ett barn kan väcka hennes lust.

Stoners liv i den akademiska världen skildras grundligt, bland annat genom en konflikt han har med en kollega, Lomax, som är fysiskt handikappad. Även en student, Walker, spelar en obehaglig roll i hans liv (jag kan inte låta bli att fundera över namnen – Stoner är stoisk, Walker är en som går hur långt som helst utan egentligen ha något att komma med, en riktig parasit). Den här delen kring hans tillvaro i den akademiska världen känns trovärdig men inte genomarbetad. John Williams kastar ut för många beten i min smak, och de är inte tillräckligt saftiga. Ju längre jag läser, desto mindre övertygad blir jag.

Som sagt blir jag påmind om Scott Fitzgerald vars samtliga romaner jag tog mig igenom när jag var 22-23 år. Men som stilist är han överlägset överlägsen. Det finns andra likheter. Till exempel kvinnorna. Kvinnoporträtten, både av Edith och av dottern Grace, ger bilder av mycket olyckliga och obalanserade personer, främst hustrun Edith. Dessa porträtt påminner också om min idol SF. Tack och lov möter Stoner en annan kvinna. Varför han inte lämnar sin hustru för henne framgår inte på något sätt vilket frustrerar undertecknad.

Så, hur ska jag summera? Det känns för mig som en Fitzgerald-wannabe-bok som är överlastad stilistiskt. Och så saknar jag psykologisk trovärdighet. Jag läste den, och jag tycker att det gick an. Men nej, jag rekommenderar den inte. Den väcker inte min respekt. Läs gärna Svd. Sigrid Combüchen tycker som jag.

Förresten. Jag gallrar inte ut Tunströms böcker.  Hans böcker väcker min respekt.
Andra bloggar om: Stoner, John Williams, Scott Fitzgerald, respekt, Göran Tunström

Relaterade bilder: