Inga stormar än

En riktig glädjeinjektion är det att följa gymnasieelever deras sista skoldag, utsparksdagen. De flesta är strålande glada. Det metaforiska skynke som hängt mellan mig som betygsättande lärare, och dem, rycks bort och vi står helt plötsligt i jämlik position, ansiktet mot ansikte. Det är skönt att slippa det ok som det på ett märkligt sätt ger att vara den med makt.

Skapa ordning. Vad ska man göra först?

Inga stormar än. Det är glada dagar när man efter tolv års skolgång går in i nästa skede i livet. För väldigt många ungdomar idag är första valet inte att direkt plugga vidare. Många vill resa, resa. De vill bort.

Själv gjorde jag detsamma. Jag reste till Israel för att vara där ett år. Jag var rätt vilsen. Skulle jag någonsin bli stor? Var skulle jag bo? Svenssonlivet både lockade och verkade vara rena döden.

När jag som 19-åring kom till Jerusalem för att läsa ett år på Hebrew University i Jerusalem var jag extremt naiv. Jag hade ingen aning om vad jag gav mig in på. Jag minns när jag skulle tala med en sjuksköterska när jag rätt snabbt efter min ankomst fick en infektion. Hon förstod inte engelska, jag inte ett ord hebreiska.

Efter ett år skulle jag återvända hem till Sverige. Jag hade haft kul, lärt mig väldigt mycket engelska, dock bara lite hebreiska eftersom nästan alla mina vänner var anglosaxer. Speciellt en hade jag fäst mig vid och därför kändes det svårt att återvända till Sverige.

Någon månad innan min kurs på universitetet skulle ta slut, satt jag på ett kafé och pratade med en svensk kompis, faktiskt en från skoltiden i Sverige. Jag vill inte åka hem, sa jag. Jag var ju kär. Du som alltid varit så duktig på att måla och rita när du var liten kan väl söka in på Bezalel (Jerusalems konstskola) sa kompisen. Det var en helt ny tanke. Nja, på sätt och vis inte. Min pappa som tyckte jag var rätt hopplös hade pratat om att om mina vanliga skolstudier gick åt pipan så kunde jag alltid söka in på Bezalel.

Jag vet inte hur det gick till. Men jag drog igång på högsta växeln och började rita och måla efter rätt många års stiljte. Man skulle kunna visa upp en ”portfolio”. Idag önskar jag att jag hade kvar det material jag sökte in med. Lärarna var impade, jag kom in på skolan i mycket hård konkurrens.

Att komma in på Bezalel var nog det bästa som hänt min självkänsla. Jag minns intervjun mycket väl. Jag växte där jag stod. De såg mig, de såg mina bilder och de trodde på mig.

Hur det gick sedan? Jo, det var en mycket bra utbildning. Jag lärde mig massor. Att jag sedan inte valde konstnärsyrket har inte spelat någon roll. Det jag lärde mig då, det sitter kvar. All utbildning jag har fått som vuxen har jag haft nytta av.

Så småningom lärde jag mig också en del hebreiska. Rätt mycket av språket sitter till min stora förvåning kvar. Det har jag användning av när jag besöker Israel som efter mina fyra år där på 70-talet fortfarande har en viktig plats i mitt hjärta.

Jag är glad att jag kastade mig ut även om det inte alls alltid var lätt. Men jag lärde mig massor. Jag ångrar inte det en sekund. Å andra sidan är ånger är inte min grej …

Andra bloggar om: Inga stormar än, studenten, Israel, Bezalel

Relaterade bilder: