Drama, drama, drama

I veckan har jag sett två bra filmer på Netflix. Den ena heter Fearless. Filmen handlar om Huo Yuanjia som var mästare i wushu (en kampsport) kring förra sekelskiftet i Kina. Det är en väldigt vacker film, och bygger löst på den legendariske kampsportarens liv. I filmen ställs arrogans mot ödmjukhet (gissa vilken egenskap som vinner?) och den kinesiska kulturen mot västerlandets. Också imperialism mot nationalism.

Att ta sig igenom livets slöja

I filmens slut kämpar Huo mot fyra olika fysiska bjässar. Han är liten och smidig, senig och skarpögd. En av hans motståndare är en amerikansk bjässe. En halv meter längre och med muskelberget klättrande på sin enorma lekamen. Han är stor, ful, osmidig.

Man kan få alla möjliga associationer och vi reagerar på allt med våra egna referensramar och erfarenheter. Jag har just, när jag ser filmen, på nyheterna sett ett reportage (se mer omfattande här i Vetenskapens värld) där det beskrivs hur läkaren Mosley (han med 5:2-dieten, ni vet) har testat att äta dubbelt så mycket rött kött som han brukar äta under en månad. Effekterna är enbart negativa. Kolesterolvärdet går upp, han går upp i vikt och även blodtrycket stiger. Många intressanta studier kring mat görs nu.

När jag ser den här amerikanske bjässen fajtas mot den kinesiske kampsportaren får jag en bild av en jättestor hamburgare (extra large med ost and all) mot en tallrik kinesisk mat med kokt ris och mycket grönsaker. Kämparna ser ut som maten de äter.

Det är en vacker film. Tankeväckande på många sätt.

Sedan ser vi filmen The Painted Veil. Vi kollar efter skådisar i Netflix sökmotor. Naomi Watts är en av mina favoriter (se henne i Mulholland Drive, 21 Grams) och vi hittar filmen som bygger på en roman av Somerset Maugham. Det är lite överraskande att man 2006 (två filmatiseringar har gjorts tidigare, den första 1934 med Greta Garbo i huvudrollen) väljer att göra en film på romanen från 1925 men den håller verkligen måttet med Watts och Edward Norton i huvudrollerna. För oss som läst mycket av den brittiske författaren känns stämningen igen. Mycket Maughamskt.

Paret i filmen har av olika skäl sökt sig till äktenskapet. Hon för att hon vill lägga så stort avstånd hon kan till sin ursprungsfamilj. Han på grund av kärlek till henne. De lämnar England (Watts är för övrigt född där) då han ska som läkare ska åka till Kina för att hjälpa till på en plats där en mycket häftig koleraepidemi brutit ut. Saker händer, deras äktenskap prövas hårt, också deras förmåga att förändras och förlåta.

Det är en film som verkligen griper tag i mig. Kanske för att den är så oerhört väl spelad. Kanske för att den har en stämning som är melankolisk men också med visst hopp. Och också, sist men inte minst, för att den handlar om hur en relation kan ändra sig, hur vi kan omvärdera varandra i ljuset av den andras handlingar.

Maughams livserfarenheter från första världskriget då han arbetade som sjukvårdare för Röda korset märks i The Painted Veil. Titeln, får jag veta via wikipedia, får sitt namn från första raden i  en sonnett av Shelley.Här finns hela texten.

Detta är också en mycket sevärd film. Det finns flera birollsinnehavare i filmen som gör mycket goda insatser, ja, hela filmen är ett kvalitetsarbete.

Sedan pågår det ju dramer på den politiska scenen just nu. Utspelet från Alliansen i veckan om kostnaderna för flyktingmottagandet framöver känns för mig som ren teater. ”Vi är ädla människovänner som vill visa er att vi både tar ansvar för ekonomin och för världens lidande” tycks man vilja föra fram. Kanske hade jag kunnat köpa det, eller kunnat känna mer trovärdighet, om det inte också tillagts, senast igår av Eric Ullenhag (som jag är svag för av någon anledning) att vi ju så småningom kommer ha nytta av flyktingarna när de kommer i arbete. Detta är ett sätt att säga att vi gör en ekonomisk investering genom att hjälpa flyktingarna.

Om man hjälper folk som flyr från förtryck då hjälper man dem för att de flyr från förtryck. Att vi som land är helt beroende av att människor som inte är födda i Sverige kommer hit och blir del av arbetskraften, ja, det är en annan femma. Alliansen vill säga att om vi tycker de att vi lägger för mycket pengar på flyktingpolitiken så ska ni fatta att så småningom kommer den investeringen att betala sig. Det känns cyniskt och som ett mycket strategiskt planerat utspel.

Zaremba applåderar dock detta,  se DN igår. Jag misstror Alliansens avsikter. Läs ett intressant inlägg här.

Drama, drama, drama. Det lär väl bli mer före 14 september.

Andra bloggar om: Fearless, The Painted Veil, Somerset Maugham, Naomi Watts, politik

Relaterade bilder: