Döden finns. Vi chockas av förståelsen som barn, ligger sömnlösa i våra sängar och inser att livet är ändligt. Inte bara för oss, utan för våra föräldrar, syskon. Vänner.
De flesta lär sig hyfsat hantera den stora rädslan så att livet kan lunka på. Lunket avbryts när döden kommer och knackar på. Olika ofta, olika tidigt eller påtagligt.
Jag har kommit till ett skede i livet när döden tycks knacka på lite oftare. Vänners och bekantas liv släcks. Så kommer det förbli. Men det är tungt. Då gäller det att nära livet. När man känner att man lever nära döden.
Sydsvenskans ”Inpå livet” har ofta bra artikelserier. Den här veckan är temat döden. Igår var Lars H Gustafsson den som delgav oss sina tankar. ”Jag har kommit på rätt god fot med döden” säger han.
Och arbetet med att förhålla mig till döden pågår hos mig just nu i livet. Jag finner tröst i att läsa hans ord: ”Det handlar om det liv som jag har kvar här. Vad jag har samlat på mig som jag kan behöva så att det blir ett så bra liv som möjligt. Färdkosten jag har kvar i ryggsäcken att leva på. Mina minnen, mina insikter, människorna omkring mig. Min tro. Humor. Det kapital jag har tjänat ihop som kan bära mig framåt.”
Färdkosten jag har kvar i ryggsäcken. Ja, den ska man tänka på.
I dagens text på samma tema kan man läsa om vilken avgörande betydelse organdonation kan ha för sorgearbetet. Det berättas om Ewa-Britt som miste sin unge son för ett tiotal år sedan och hur vetskapen om att hans organ, sex stycken, kunde doneras till andra, har hjälpt henne. Har ni inte anmält er till dontationsregistret så gör det!
Så livet handlar om att förhålla sig till döden. Att, förstås, hålla den undan genom en bra livsstil. Men att också genom olika tankar kring den både förbereda sig och kanske, om möjligt, komma lite på bättre fot med den. Se, att döden som cancerforskaren Georg Klein sa, paradoxalt nog är det som gör livet meningsfullt.
Andra bloggar om: donationsregistret, Lars H Gustafsson, döden, Inpå livet
Ja, det var först sedan döden dånade in i mitt liv för 20 år sedan i form av panikångest, som det sakta blev värt att leva. Att det finns en hemortsrätt i livet varje stund, utan att varje ögonblick behöva kämpa, Kämpa, KÄMPA.
En dag ska vi alla dö, och alla andra dagar ska vi leva, som POE sagt.