Andersson, Lindström och jag

De har något gemensamt, Merethe Lindström och Roy Andersson. De gestaltar båda isolerade, ensamma människor. Fast på olika sätt. Och jag känner igen mig i båda. På vissa sätt.

Merethe Lindströms bok, ”Dagar i tystnadens historia” kom till mig med posten från vännen Maria. Den handlar om en Eva. Hon är rätt annorlunda än jag. Hon lever i tysthet, med en mörk hemlighet. Hon har lämnat bort sin 6 månader gamla son när hon var ung. Detta plågar henne på olika sätt men mest tar den plågan och den förlusten sig till uttryck i tystnad. Hon pratar inte om det. Hon har berättat det för sin man Simon men hans sätt att hantera det svåra skiljer sig från hennes.

Simon har också en mörk historia. Han har som jude i under andra världskriget fått leva gömd under lång tid och plågsamma omständigheter och tvingats till tystnad. Hur han hanterar detta skildras från Evas perspektiv, hur hon tänker kring det, mycket subjektivt. Det känns som att hon avundas honom hans sätt att ta sig an det.

Parets tre barn, alla flickor, känner inte till föräldrarnas mörka och svåra hemligheter. Det är ”Dagar i tystnadens historia”.

Boken är symboltät och mycket välskriven. Kanske känns den väl tung i så mening att det aldrig lyfter, aldrig blir någon riktig rörelse. Kanske inte förrän på sista sidan. Ofta är det nästan plågsam läsning, som i en scen som jag verkligen visualiserar inom mig när jag läser den: De är i Tyskland och ska träffa någon av de få av hans släktingar som överlevt. De sitter i en kupé med ytterligare en kvinna. De läser tyst. In kommer en östtysk gränsvakt, ja, det är under den tiden. Han skäller på kvinnan som blir väldigt rädd. Efteråt: ”Simon försökte säga något till henne, något tröstande, men hon visade bara att hon inte förstod och tog fram boken igen. Hennes händer darrade, våra händer darrade. Vi återupptog vårt försök att läsa. Tystnaden som hade varit så betryggande var svår att uthärda nu.”

Boken är en studie i tystnadens psykologi. Vad den gör med oss. Hur vi använder den. Hur den förstör och reducerar. Den är skrämmande.

Och torsdag kväll är vi på Kino och ser Roy Anderssons senaste film ”En duva satt på en gren och funderade på tillvaron”. Den är fragmentarisk, lite som ett diktverk med olika delar som man kan bläddra i, så ser jag den.  Det finns någon sorts sammanhållenhet med några återkommande karaktärer och scener som återupptas men i stort känns den som ett antal korta filmsekvenser.

Vissa av dessa är fantastiska. Där är en med dansare i början som är fenomenal. Om dansledarens kåthet gentemot en av sina dansare, hur hon bara vill ha honom. Uppfriskande också att denna kåtbock är en kvinna. Hela scenen är fenomenal. Fantastiskt regisserad, minutiöst verkställd. Jag är verkligen imponerad. Det låga tempot möjliggör en närstudie och han är unik, Roy, i sitt sätt att lägga fram tablåer, rörliga bilder, så att man kan titta, tänka och reagera.

En annan sekvens utspelar sig på en bar eller krog i modern tid, eller Roy Anderssons tid, lätt stukad åt 50-60-tal. Helt plötsligt kommer Karl XII inridande på en häst med sina soldater och lakejer. Kungen får böja på huvudet när han rider in genom krogens ingång. Kung Karl är törstig säger hans betjänter.  Han får dricka. Hans blick faller på barpojken. Honom vill han ha i sin säng.

Så småningom drar hela följet, till häst. De ska till Ryssland och besegra ryssen. De samtidsklädda människorna på baren tittar på i denna anakronistiska uppvisning. Hela scenen är mästerlig, den måste ses.

Ja, det finns en annan favoritscen. Halta Lottas krog. Här betalar man sin dricka med en kyss.

Men att vi är här just denna dag och ser filmen är för att Roy Andersson är på Kino för att tala med publiken. Han intervjuas av kultursociolog Christopher Mathieu som ställer väl förberedda frågor som Roy Andersson svarar på med rätt ringa träffsäkerhet men stor entusiasm. Vi får veta annat än det frågan handlar om men det blir intressant ändå. Andersson berättar med förtjusning om hur ”Cykeltjuven” påverkat honom, om hur han tycker att konst fungerar, som något som väcker vårt intresse och får oss att tänka. Han är glad, lätt vimsig men i huvudsak uppenbarligen beläst och med en stor erfarenhet av kultur av många slag. Det är spännande.

Något annat som är spännande är att lägga de här upplevelserna bredvid varandra i mitt inre. Boken och filmen. Se hur båda gestaltar ensamhet. För det tycker jag även att Roy Andersson gör. Hans karaktärer är ensamma och isolerade. De är offer för sin isolering.

Och det är väl det jag känner igen. Nej, jag känner inte mig isolerad men är inte livet i stort ett bråk med ensamheten, den stora existentiella? För dig och för mig?

Andra bloggar om: En duva satt på en gren och funderade på tillvaron, Dagar i tystnadens historia, Roy Andersson, Merethe Lindström

Relaterade bilder: