En riktigt kass bok

Ja, det är lite Alfons farmor över detta. De dåliga böckerna måste läsas (Alfons farmor tycker det är bra att man har det tråkigt ibland för att veta när det är roligt) för att man ska förstå att de andra är bra.

Fan vet vad ska bli av den här framöver. Ja, målningen då.

Linda Olssons I skymningen sjunger koltrasten hjälper mig med detta. Jag tar mig igenom hela boken trots att jag rätt snart tycker den är dålig. Att jag läser på beror på att hon inte skriver oävet. Språket är lättillgängligt, lättläst och rätt okomplicerat. Det får hon har cred för. Men så väntar jag också hela tiden på att nu – nu – nu händer det nog något snart. Någon sorts klimax. Men nä. Icke sa Nicke.

Boken handlar om tre personer som bor i samma hus på Söder i Stockholm. En bra idé, att ta tre ensamma individer och föra samman dem. Men de är så lite trovärdiga alla tre. Främst Elisabeth som i bokens början är helt isolerad i sin lägenhet, äter inte, går inte och handlar vilket har som följd att hennes tandkött blöder av näringsbrist. Hon beskrivs som en person som är mycket, mycket djupt deprimerad. Men det tar inte lång tid förrän hon sitter på en bänk och solar sig med änkemannen och grannen Otto som med några ord lyckas lura henne ut ur detta tillstånd där hon befunnit sig i två månader. ”Nästan två månader hade hon varit där. Och det var måndag, trodde hon. Eller kanske tisdag?”.

Serietecknaren och grannen Elias blir påpucklad för att han är gay en kväll. Detta känns rätt osannolikt om än möjligt. Det påminner mig om författarinnan bor på Nya Zealand. Så homofobt är det väl inte på Söder? Elias är tecknad med grov och dålig pensel. Han är så dyslektisk så han knappt kan läsa en enkel text, han kan bara måla och Otto, den äldre mannen i den triaden, berättar för honom om innehållet i kända romarer eftersom Otto knappt verkar kunna klara av att sätta samman ord alls.

Man är sin egen på en cykel. Hör allt, hinner med både harar och fåglar.

Som ni märker så gillar jag inte alls den är boken. Den är billig, den förenklar allvarliga frågor och den exploaterar dessa tunga ämnen. När jag efter bokläsningen kommer ut i kvällens stillhet, hör jag koltrasten sjunga. Då blir jag arg också på en annan sak! För Lina Olssons titel på boken syftar på koltrasten som figurerar på olika sätt i boken. Även här har Olsson tagit något fint och viktigt och exploaterat det för en billig poäng.

Nej, den boken var inte bra.

Jag tar mig en tur ut med nya cykelen. Ja, så säger vi i Skåne. Den tar mig till gymmet på en cykelväg som bjuder på kraftfull fågelsång och förvånade harar som verkar överraskade över den här turkosa damen som svischar förbi. Allt känns verkligt och nära. Mycket annorlunda än boken jag nyss lade ifrån mig.

Jag faller in (gör detta mycket just nu) i minnen av cykelturerna som barn och ung. Då var ju cykeln det enda färdmedlet jag använde. Man blir på ett väldigt härligt sätt genomblåst av en cykeltur och jag glädjer mig åt att jag kan komma tillbaka till den känslan.

Livet är som ett hjul. Har ni tänkt på det? Nähä. Men så är det.

Relaterade bilder: