Och den ljusnande framtid är min!

Det är en hisnande känsla! Framtiden är min. Min egen att förvalta.

Det känns fantastiskt! Efter ett år av viss ängslan och oro, sedan jag förra våren beslöt mig för att sluta nu vid terminens slut, så infinner sig nu ÄNTLIGEN en känsla av glädje. Nu kan jag göra vad jag vill. JU!

Min typ-historia, en historia som definierade mig länge i familjen och som jag också använt att definiera mig själv med, är denna (kanske den redan berättats i detta forum, men byt blogg då för tusan!!): Jag är inlagd på så kallat epidemisjukhus för scharlakansfeber. Kanske är året 1957. Varje morgon får jag en spruta. Jag är stoisk, tapper, före sprutan. Efter sprutan sprutar tårarna. Varför gråter du nu, frågar doktorn, du har ju fått sprutan nu. Men jag ska ju få en spruta imorgon också. Säger jag.

För mig representerar den här historien några sidor i min personlighet på ett ypperligt sätt. 1. Jag är duktig på att härda ut. 2. Men i uthärdandet har det byggts in en förväntansrädsla inför det som komma skall. För jag lärde mig tidigt att livet bjuder på skit för eller senare.

Den här inställningen är verkligen inte sund. Jag skulle gärna operera bort den och göra ett implantat av en annan.

Jag har just läst ut en bok som jag tyckte var rätt kass. Den heter ”Det är aldrig för sent att få en lycklig barndom”. Någon nämnde titeln och den föll jag för. Men jag tyckte materialet var väldigt tunt. Trots det förmedlade den något viktigt: Det är perspektivet på saker och ting som är avgörande. Hur vi väljer/orkar/har lärt oss att förhålla oss till det vi är med om eller, för övrigt, inte minst, det vi har varit med om, är viktigt för hur vi mår. Så är det.

Så nu ska jag försöka ändra mitt sätt att se på mitt liv (utan implantat). Jag ska nua utav bara helskotta. Jag ska se att den ljusnande framtiden är min. Min att förvalta och njuta av!

Andra bloggar om: Det är aldrig för sent att få en lycklig barndom, nua, framtiden

Relaterade bilder: