Sardinien

”Mats, ibland önskar jag att jag var mer som du. Önskar du ibland att du var mer som jag?”

”Hmmm, du är ju smart och så men … nä, tror inte det.”

Så kan det låta när vi ligger på en sardinsk strand, utan böcker och annat att göra än att bada, sola och prata. Vi leker också leken ”tio saker som är bra med Sverige” och Mats kommer på att Riksantikvarieämbetet är ett, vi talar om biblioteken, förhållandevis (verkligen, bara förhållandevis) små klasskillnader i vårt land, självklart allemansrätten, etc. Gratis utbildning, även högre sådan. Smaka på den.

Det pågår utgrävningar vid Tharros på Sardiniens västkust. Här har det bott människor i kanske fyra tusen år. Vem gjorde denna?

Vi är på semester. Tankarna flyger, liksom blickarna, över de främmande platserna, havet, bergen, taken. Staden Bosa på västra Sardinien, är en gammal, gammal stad (Italien slår väl rekord i att ha gamla, gamla städer!?) och där tillbringar vi en vecka. Dit kommer man efter cirka en timmes bilfärd från flygplatsen norröver. Vi åker med Fritidsresor (idag TUI)  till ett vad de kallar unikt hotell dit man får ta sig själv med hyrbil.

Det är ett väldigt bra val vi har gjort. Staden är hänförande, hotellet Corte Fiorato en pärla. Det ligger vid floden Temo och mitt emot vårt hotell ser man gamla magasinbyggnader, ståtliga där de står intill varandra utmed kanalen. Byn är vacker, med många små kullerstenslagda gränder (inget för det lättstukade, dock). Man målar gärna husen i KNALLIGA färger, vilket gör en annan glad.

Överst i staden ligger borgen från 1100-talet och det finns förstås en dom att besöka. Den är tillägnad, till ingens förvåning, Maria, Jesu mor. Mycket vacker, gammal, fuktig och mörk. Titta i FOTAT!

Man kan ta en tur utmed floden och det gör vi förstås, i det vackra kvällsjuset som nästan anfaller byggnaderna det slår mot. Det avslöjar allt det vackra.

Baden är fina, i närliggande Bosa Marina där de flesta turisthotellen finns, har man en bra strand men det finns förstås andra. Vi har tur med vädret, det är ”bara” 26-28 grader medan vi är här och vattnet är inte varmare än att det svalkar.

Vi tar oss en tur till Tharros. Här har det en gång legat en stad som nu grävs fram och hela området är ett arkeologiskt utomhusmuseum. Det är öppet, flackt, inte helt olikt det Öland vi tycker så mycket om. Vi är där på resans enda lätt molniga dag och vinden ger en behaglig temperatur för att gå omkring. Vi besöker också staden Oristano under siestatimmarna. Det kan vara tidpunkten, eller så är det ett mer allmänt fenomen – staden verkar sömnig. Vacker och sömnig.

Att takpannorna är gjorda i Siena är roligt för en Italiennörd, eller för den delen, akvarellnörd, då Siena ju står för ett naturligt pigment

I den varma sardinska solen, eller i dess skugga, läser jag  Jón Kalman Stefanssons ”Trilogin om pojken”. Det snöar nästan jämt i den här boken, den är ordrik så in i bänken och ändå passar den bra, trots klimatkollisionen, och ändå påminner den mig om ”The Road”, trots ordrikedomen. Den kommer till mitt hjärta, boken, pojken, snön, orden. Det är vackert, det är filosofiskt. Tempot, lunken, i boken, passar för det låga semestertempot.

För Mats och jag har i takt med ökande ålder och också, tror jag, en viss resemättnad, blivit bättre på att inte försöka se allt dit vi reser. Det är ändå omöjligt och bättre att njuta av det mindre. Någon sa att mindre är mer. Var det jag?

Vi åker till orten Alghero som är mycket populär bland svenska turister. Här finns också en vacker stor medeltida stadskärna som vi går en tur i. Den gamla stadsmuren har gjorts vid och är en fin strandpromenad där vi går och vankar i den sköna brisen. Den medeltida delen växte fram under spanskt inflytande och fortfarande talar en femtedel av befolkningen i Alghero dialekten algheres som har stora likheter med det språk som talas runt Barcelona.

Sedan badar vi. Baden är sköna och salta, solen är mycket stark. En morgon bestämmer vi oss för att se borgen i Bosa. Den ligger högt upp men utsiken däruppe är hänförande, inte minst över stadens alla små tak. Sedan badar vi.

Vi provar förstås olika restauranger, alla har god mat. Men vi fastnar för krogen närmast vårt hotell, Verde Fiume (gröna floden). Här är maten mycket god, man bjuds direkt på ett underbart hembakat, varmt bröd. Vinerna är mycket väl valda och stämningen trevlig. Hit går vi mer än en gång.

Vackra keramikfigurer från 1700-talet, bara sådär på en vägg i Oristano

Jag har hört att nordöstra kusten ska vara väldigt vacker och vår hotellvärd kallar den ”fantastico”. Det ska ta en och en halv timme att ta sig dit från vår västra sida enligt vår lokala källa. Jag lägger till en halvtimme inom mig på grund av min fasta övertygelse att italienare är tidsoptimister, jamen en och annan oförarglig fördom kan man välan få ha?

Det visar sig att den håller, fördomen. Det tar mer än två timmar att ta sig till kusten, genom ett vackert rätt ödsligt inland med vackra rätt unika kullvyer, upp till Oblia där den så kallade Costa Smeralda börjar. Men det är grant, det är tveklöst så! Vackert, och väldigt exploaterat. Här ligger finhotellen på rad, gated communities. Men vi tar oss ner till en liten kommunal strand och badar. Här är det cirka 32 grader så doppen krävs. Sedan kör vi vidare mot Palau som nog är det mest gripande, efter området runt Tharros, som jag ser på resan. Det här är en hamnstad med en massa turister, mest italienare. Det är lite fattigt, lågprisvariant och utmed hamnen trängs försäljare av båtturer ut till ön La Maddalena som ligger nära. Här äter vi resans absolut sämsta middag och till råga på allt tar resan hem fyra timmar med lite felkörning, långt sökande efter mack, och så ska jag ut ur bilen ibland och ta bilder.

När vi återvänder till hotellet är vi rätt möra, speciellt Mats som kört hela vägen och desutom blivit mer och mer förkyld under dagen.

Så sista dagen chillar vi, (förchillar?) och gör en extra tur till butiken för att se om vi kan handla med oss hem något ätligt. Klarar en bit parmesan några timmar i bil och resa hem?

Ja. Det gjorde den. Och summa summarum var detta en fin resa. På planet hem resonerar vi om den. Var den fantastico? Nej, kanske inte. Det kan bero på att Sicilien förra året gjorde så starkt intryck på oss. Sardinien är mer lågmält. Men det har sina fördelar. Vägarna är inte alls så galet kurviga (för bergen är inte så höga). Det är som sagt inte så väldigt varmt vilket ju också är skönt. Dessutom är det inte så mycket turister. Så Sardinien är helt klart ett resmål jag skulle rekommendera, och kan ni ta er till Bosa så tror jag inte ni blir besvikna!

Och så kolla på mina bilder, hörnini!

Andra bloggar om: Sardinien, Bosa, resa, livet, Alghero, Costa Smeralda, Palay

Relaterade bilder: