”Trilogin om pojken” av Jón Kalman Stefánsson utgörs förstås av tre delar men jag läser dem i ett svep, som en bok, utan känsla av att de är separata böcker. Det blir en lång bok, nära 750 sidor. Lite för många sidor totalt sett men i stort en fin läsupplevelse.
Jag läser bokens första halva på en ö, passande nog. Sardinien har nog vissa likheter med Island. Även här är man beroende av fiske. Men vädrets makter har nog gynnat den italienska ön i högre grad, så också naturförhållandena.
Boken handlar om pojken, ej namngiven, och de upplevelser han har från det han mist sin gode vän Bárdur som har glömt sin skinnkjortel, den livsviktiga , den som ska skydda honom från vätan ute på havet, på resan ut med fiskefartyget på det alltid oberäkneliga havet. Han har tänkt mer, Bárdur, på att memorera rader ur Miltons ”Paradise Lost” än att ta med det som verkligen kan skydda honom.
Vänskapen mellan pojken och Bárdur är vacker. Pojken har mist föräldrar och alla syskon utom ett och Bárdur står för allt det han saknar. Mellan dem finns den kärleken. Scenen i båten, när den av litteraturen bortkollrade Bárdur är på väg att förfrysa är oerhört stark och gripande. Och det är bara ett av många ställen i den här trebenta romanen där litteraturen träder fram som en väldig kraft. ”Bárdur lyfter upp huvudet alldeles intill pojkens, de bruna ögonen är fulla av någonting som pojken inte begriper sig på, Bárdur snörper på munnen, han anstränger sig för att bilda ett ord, övervinna kölden, och det lyckas honom, orden kommer, visserligen vanställda men fullt begripliga för den som vet varifrån de härstammar, och det gör pojken: Mild är morgonbrisen, mild den nya dagen, följd av toner, trolldomstyngda, arla fåglar, öronfröjd”. Detta är den tröst Bárdur ger sig själv när han går döden till mötes.
Ja, det är i sanning en bok skriven i romantikens tecken. Det är känslostarkt, vädret följer människornas plågade inre, det är vilt, oberäkneligt. Döden är nära.
Vi följer pojken genom den förfärliga vintern när han bland annat ska återlämna den lånade ”Paradise Lost” (i denna miljö som inte på något sätt liknar något paradis) till dess rätte ägare, och också när han följer med på en posttur, som går minst sagt på avvägar. När han och postiljonen Jens får i uppdrag att transportera ned en död kvinna till en kyrkogård, ja, bland annat då, blir jag påmind om Torgny Lindgren. Det är något rätt komiskt över en del situationer. En vinst i Stefanssons svit kunde ha varit att kanske mer exploatera det komiska i det han skildrar.
Boken tycks mig handla mycket om vikten att vara ärlig. Mot sig själv främst, men även mot andra. Sådan är pojken. Sådan är också Geirtrud som kanske är den karaktär i boken som gör starkast intryck på mig. Hon är stark, självständig och orädd. Hon är unik. I en intervju med Stefansson så berättar han att han hade läst om en rik isländsk kvinna på 1860-talet som gjorde starkt intryck på honom. Kanske var hon med när han skissade på Geirtrud.
Naturen är hela tiden grym, det verkar vara ständig vinter. Jag blir ibland påmind om (ja, det är ju lite så när man läser mycket, hela tiden görs jämförelser och jag tänker mig att Stéfansson själv förstår detta, se gärna den lite klantiga men ändå intressanta intervjun med honom här) Emily Brontës ”Wuthering Heights”, en annan roman där naturen spelar en avgörande roll för stämningen men också för människorna i den, där naturen verkligen är en viktig komponent i livet. Även i den romanen spelar ordet och det skrivna en viktig roll, där för utvecklingen av individen bort från det primitiva.
”Trilogin om pojken” handlar i min läsning i väldigt hög grad om vikten av att leva på rätt sätt. Den har ett budskap. ”Få saker är så viktiga för människan som att få skratta, och gråta också för den delen, det är långt viktigare än sex, för att inte tala om makt, för att inte tala om pengar, denna djävulska loska i vårt blod, den som aldrig skrattar förvandlas med tiden till sten.”
Pojken han skriver till Andrea, som han tycker blir illa behandlad av sin man, att hon ska lämna maken. Hon gör så. En ung person kan med det skrivna ordets makt, med sin övertygelse och det förtroende han inger, påverka en annan människa. Det är väldigt fint.
Det finns ännu en litterär association hos mig som jag nämnde i min bloggpost om Sardinien. Jag blir påmind om Cormack McCarthys ”The Road”. Det är något innerligt i boken som tar sig till mitt hjärta på samma sätt. Vad kan det vara? Jag kallar det något äkta.
Jag rekommenderar boken trots att den är mycket lång! Fast – det är nog lite som med ”Wuthering Heights” – det krävs nog en romantiker för att gilla denna. Men såna finns det väl gott om därute. Eller?
Andra bloggar om: Trilogin om pojken, Jón Kalman Stéfansson, romantik, Island, innerlig
Ja, mer porlande skratt och tårar! Mindre outhärdlighet.
”Mild är morgonbrisen, mild den nya dagen, följd av toner, trolldomstyngda, arla fåglar, öronfröjd” år de vackra orden Miltons?
Vacker bloggtext, vacker bild likaså!
F ö är mitt mest befriade skratt efterorgasmskrattet!
Tack för tips! Har fastnat lite i alltför trista böcker på sistone. Och Island gillar jag mycket. Har varit där många gånger. Fascinerade land.
Hej Bert, din kommentar ”fastnade” igen men jag såg det. Hoppas på sikt att du inte blir så grovt diskriminerad. Kul om du läser boken. Den är fin!
Jag tar mig sakta framåt. 🙂
Hej Tobbe, jo, det är Miltons ord. Han kunde han fast ibland blev det lite mycket!