Se och läsa. Eller inte.

Boken. Att föda ett barn av Kristina Sandberg. Jag blev påverkad av någon i bokhandeln. ”Du måste läsa den.” Det har hänt förr. Då var det Stoner. Den gillade jag inte. Nu var det denna. Den gillade jag inte heller. Vi har olika smak, hen och jag.

Men den här gillade jag! Såg den idag på Tomelilla konsthall. Ann Edholm har gjort den

Romanen som ju är den första i en trilogi, handlar om Maj i Örnsköldsvik. Hon är kär i Erik, jobbar på konditori. Året är 1938. Vi får följa hennes tankar mest, även vissa kommentarer, kanske från författaren, kanske från oss. Ibland från nutiden. Då kan det bli intressant.

Men jag kan säga att i stort är det långa ångestfyllda redogörelser för Majs tankar kring sex, lukter (gärna underlivs-), mat, recept. Oro inför mycket som får en att känna, visst, stackars Maj, att vara så upptagen av så oviktiga saker, att hon inte kan tänka på annat. Den lilla, lilla, klassiska, instängda kvinnliga världen.

Hon ligger med Tomas. Hon blir gravid. Abort är inte lätt att genomföra vid denna tid och han vill att de gifter sig. Hon går med på detta, varför är lite oklart men det kanske det också är för henne.

Jamen, Maj! Jag förstår ditt dilemma. Jag förstår att det är skit att vara kvinna 1938, känna sig underklassig. Vara rädd för att lukta illa, kanske just därför. Vara rädd för att säga fel, misslyckas med sockerkakan. Att mjölkfläckarna ska synas på blusen när amningen av bebisen Anita som kommer nio månader efter dröjt.

Jag fattar. Jag kan till och med ibland tycka att det är bra, en stund. Men det blir så långt, så mycket.

Vissa saker känns som saker Sandberg vill säga oss. Saker om att det är svårt att vara mor. Kristina Sandberg kliver liksom ut ur berättelsen och deklarerar.

Men jag vill skriva om kravet som läggs på alla mödrar, kravet på godhet, kärlek, intuition, omvårdnad, lyhördhet, fasthet, ja allt som ska till hos en mamma för att barnet ska få en trygg anknytning B och inte ramla rätt in i A: otrygg/undvikande, eller C: Otrygg, ambivalent, motspänstig och vad mer … D: som i desorienterat anknytningsmönster?

Då, ja, då tycker jag det blir lite patos i det hela. Jag förstår självklart Sandbergs budskap. Men jag tycker inte hon för fram det bra nog. Hon har hyllats för sin stil. Inte heller den imponerar. Nej, jag är inte impad.

Det är jag då däremot av denna:

Wolf Hall, en sådan serie! Teveserien bygger på alla tre böckerna om Thomas Cromwell som jag skrivit om här tidigare och de är enastående bra tycker jag. Men nu har det alltså gjorts en BBC-serie, och trots att böckerna är SÅ långa och SÅ bra så, tro det eller ej, är teveserien inte alls en besvikelse. Tvärtom, kan jag säga. Mark Rylance som spelar Cromwell är så extremt, grymt, nästan löjligt bra (ja, vad fasen ska jag säga) att jag känner att han måste verkligen ha förstått vilken bild Hilary Mantel vill skapa av Cromwell. Han är pragmatiker. Han är både försiktig, då det behövs, och hänsynslös när det tjänar hans syften. Men han är alltid en människa. Rylance gestaltande av romangestalten är något av det bästa jag har sett på teve.

Och så kan ju britterna det här med tempo! De fattar att går det långsamt och är bra, ja, då fattar man ju hur bra det är och det blir då ännu bättre. Ojoj, här kan jag gå igång, kan jag lova.

I min länkrulle finns det andra bloggar som är läsvärda eller intressanta länkar. Nu har jag fått två nya bekanta där. En är Sven Teglunds, Promenader och utflykter, där jag länkar till en bloggpost som är mycket träffande. Läs den. Att Sven liksom jag målar akvarell är ju roligt, det med. Att han bor i Luleå och kommer därifrån (rätta mig om jag har fel, Sven) tycker jag med min nyvunna förkärlek för det norrländska, är ett ytterligare plus.

Annika Bryns blogg är den andra. Annika, som tydligen skrivit tre deckare, skriver roligt, lite impulsivt och smårörigt, men får ihop det på slut. Jag känner igen mig i hennes sätt att skriva. Läs gärna något hos henne med!

Andra bloggar om: Wolf Hall, Ann Edholm, Att föda ett barn, Sven Teglund

Relaterade bilder: