Pratbubblan

Här är en bubblare: Jag tror att jag säger till Mats: ”Du måste få med huvet”. Något sånt.

Namngivning är viktig, i varje fall för mig. Mina målningar  har alla namn. Ofta ser jag dem som en del av verket, namnet hör till.

När jag skulle hitta ett namn på den verksamhet som jag nu ska försöka mig på, nämligen att erbjuda hjälp till vuxna som lider av talängslan, så var namnfrågan viktig. Ett substantiv skulle det vara. Pratbubblan blev det till sist.

Då jag bestämde mig för att lämna skolan så funderade jag över vad i min yrkesverksamhet som jag ville ta med mig, som en ögla som hakar i nästa. Det arbete jag gjort som lärare som varit intressantast och dessutom själv utvecklat är det jag har gjort genom att  hjälpa elever som är rädda för att tala inför grupp. Jag har lärt mig mycket och tillägnat mig en hel del förståelse kring problematiken. Säger jag att det mycket beror på att jag i grunden ser mig själv som en blyg person så kommer nog några som känner mig misstro mig. Men så är det.

Så tänkte jag att jag kanske kan erbjuda liknande hjälp till vuxna? En potentiell grupp finns också bland studenter. Men många människor tycker det är obehagligt även att presentera något på sin arbetsplats. Blickarna, de underliggande Jantelagarna …

Jahaja. Nu är jag redo! Jag har Facebooksida, jag har hemsida, jag har en iZettle, ja, till och med några kunder på ingång. Mycket spännande, detta!

Men sommaren har också erbjudit mycket tid för läsning. Denna dag har jag läst ut ytterligare en bok att rekommendera: ”Sommaren utan män” av Siri Hustvedt. Det är en smart, välskriven och mycket tankeväckande bok, (Rakel Chukris recension gillar jag) för både kvinnor och män även om huvudpersonen är kvinna och det förekommer mycket få män i boken.

Handling: Mias make har träffat en annan. Mia kallar henne för Pausen, för det är vad maken, Boris, tycker att han behöver. Efter ett sammanbrott som får Mia att bli inlagd på psykiatrisk klinik, drar hon sig tillbaka till den stad där hennes åldrade mor bor. Hon hyr ett hus där och får en uppgift i att, som den litteratur- och poesiexpert hon är, ge en poesikurs för sju 13-åriga tjejer.

Mamman, hennes väninnor, alla mycket gamla, flickorna på kursen, samt grannfamiljen med mamman Lola, maken Pete och småbarnen Lola och Simon skapar den miljö som boken utspelar sig i, de olika scenerna. Det förekommer mailväxling med en anonym brevskrivare Mr Nobody som till en början är hotfull och otrevlig men som efterhand blir mer sympatisk. Också efterhand kontakter med maken. Dottern Daisy ger även ett intressant perspektiv.

Det är en skickligt det hela och boken tar på ett humoristiskt sätt upp allvarliga frågor kring till exempel åldrande, kärlek, relationer OCH litteraturen och skrivandet. En rätt perfekt kombo, egentligen! Alla recensenter tycker inte som jag, men vadådå?

Vi får också en intressant historik kring synen på clitoris genom tiderna. Oerhört roligt och vasst kring synen på kön då och mer nu. Hustvedt påpekar på sitt mycket skarpa sätt hur märkligt det är att kvinnor ansetts vara så verbalt begåvade samtidigt som mest mäns litteratur tidigare recenserats. Jane Austens bok ”Persuasion” tas upp i boken på ett mycket spännande sätt och jag bestämmer mig på studs för att läsa om denna klassiker.

Hon riktar sig till mig, till läsaren och diskuterar: ”En bok är ett samarbete mellan den som läser och det som blir läst, och i bästa fall utvecklas detta möte till en kärlekshistoria som vilken annan som helst.” Snyggt, och igenkännbart. Eller om kronologi: ”Vi firade på fredagskvällen efter en hård vecka i grannhuset. (Jag ska rapportera om den senare. Kronologi är överskattad som narrativ metod.)”

Det griper också när hon skriver om de åldrande kvinnorna, ett gäng på fem. ”De Fem levde i ett glupande nu, för till skillnad från de unga, som behandlar dödlighet på ett distanserat, filosofiskt sätt, visste dessa kvinnor att döden inte var abstrakt.” Ett glupande nu. Där vill jag vara.

Boken är intelligent, rolig och som sagt tidigare, mycket välskriven. Jag rekommenderar den varmt. Dessutom är den lättläst vilket numera känns som ett absolut kriterium: Är en bok svårläst är det antingen stilen eller innehållet som inte passar mig. Å då kan de va’. Det finns gott om böcker där ute. Eller hur?

Andra bloggar om: Pratbubblan, Sommaren utan män, Siri Hustvedt

Relaterade bilder: