Höst i Israel

Tyvärr kan jag inte ge credit till konstären som gjort det här nästan kusliga verket. Man säger ju att storleken inte har betydelse.

”Go back inside, there’s a situation here”, säger en ung man, förmodligen en säkerhetsvakt, till mig när jag kommer ut ur flygplatsbyggnaden söndag 4 oktober. ”There’s a lot of tension here now” fortsätter han när han ser min förvånade min. Jo, så är det. Det är en spänd vecka i  Israel.

Jag kommer den här gången tidigare på hösten än jag gjort nu fyra år i rad. För första gången är jag inte bunden av skolans ledigheter och kan komma när jag vill. Det är en varm dag denna söndag, säkert 30 grader och fuktigt.

Måndagen är mildare och syrran Henrietta har köpt biljetter till en konsert i Abu Gosh, en by nära Jerusalem med arabisk befolkning. Den restaurang vi har varit på nu några gånger har tack och lov öppet och vi äter en måltid som är gudomlig, alltså. Tehinna, hummus, kubeh, falafel, tabuleh. Supermat.

Märkligt hus på Jaffo Road, från början av förra seklet. Förutom övre delen

Sedan tar vi oss till den nyare kyrkan av de två i byn och lyssnar på en enastående fin konsert med kör och solister, Verdis Requiem. Vackert, i internationell klass och publiken är generös i sin hyllning.

Utanför kyrkan säljs schalar, smycken, lite av varje. Jag erbjuds ett snyggt armband till inköpspris av en trevlig rysk kvinna. 30 israeliska shekel ska det kosta. Jag funderar ett tag över om jag har femton eller kan det vara tjugo armband hemma och tackar nej. Några dagar senare ser jag ett exakt likadant, EXAKT, hör ni, i Tel-Avivs snofsshop för 320 israeliska shekel. Och vad fick då den som tillverkade armbandet, kan man undra. Tala om rip-off.

På tisdagen tar vi oss till Tel-Aviv, syrran och jag. Vi tar tåget till den stora spännande och övertrafikerade staden. Vi går och tittar på Shuk HaCarmel, en väldigt fin matmarknad, och också som är en hantverksmarknad, Nahalat Binyamin, som bara är öppen två dagar i veckan men väl värd ett besök. Det är kul att gå och titta och vädret är fint. Sedan tar vi oss till det kvarter, det jemenitiska, där jag har nattens hotell, Peer Boutique Hotel, och det är ett område i extrem gentrifiering. Här har det till nyligen bott bara mycket fattiga människor. Nu bor det bara mycket, mycket, rika människor i de nyrenoverade husen. Är det inte en rätt bisarr utveckling?

Det är nära till havet härifrån och jag drar med mig syrran ner till stranden. Här ska det badas! Det är säkert 25 grader i vattnet. Starka vågor!

Hotellet, som jag varmt rekommenderar, har en väldigt trevlig personal. Vi pratar lite med den unge mannen som gör oss en kopp god cappucino och han berättar lite om områdets utveckling. Mötena, det är de som ger kryddan till resan.

Jag sover över för att träffa en gammal klasskamrat, Ingrid P. Vi kom samtidigt till Israel, hon och jag. Även hon är jude. Vi var tre judiska flickor i vår lågstadieklass.

För någon tid sedan kontaktade jag Ingrid. Jag insåg att det faktiskt var tack vare henne jag kom att söka till konstskolan i Jerusalem där jag sedan tillbringade två år på 70-talet. Jag hade kommit till Jerusalem som 19-åring för att vara där ett år. När året nästan hade gått hade jag kärat ner mig. Vad skulle jag hitta på för att ha ett vettigt skäl att stanna? ”Sök till Bezalel, konstskolan här i stan”, föreslog Ingrid när vi träffades på ett kafé i Jerusalem. ”Du höll ju alltid på och ritade förr, du kanske kommer in där”. Jag kom in. Det var 1972.

Ett hus i det jemenitiska kvarteret som säger ”Nej, jag vill vara som jag är, låt bli mig”

Och nu har jag kommit till en tid i livet då jag vill göra saker GENAST (de omkring mig säger nog att jag alltid varit sådan). Så jag kontaktade Ingrid som alltså stannade i Israel och vi träffades sådär 40 år senare, häromdagen, i Tel-Aviv.

Ett sådant möte! Det är fantastiskt att sitta och tala med någon som kände en för så länge sedan. Hon minns mycket, Ingrid, mer än jag. Hon är öppen och direkt, vi får en ärlig och öppenhjärtlig kontakt trots alla åren som gott. Det är underbart. Mötena.

Strax innan vi ska skiljas ringer Ingrids telefon. Hennes svärmor, 96 år gammal, har just avlidit. Vi säger adjö i hast men kommer ses igen. Så ligger livet och döden intill varandra i tid och rum.

På tåget tillbaka tillbaks till den stad där Henrietta hämtar mig surfar jag på min telefon. Omkring mig sitter folk från många olika länder. Många är religiösa. Det är ett extremt land, inte bara politiskt men också demografiskt. Visst, det hänger ihop.

Jag tar på torsdagen en så kallad sherut (minibuss) till Jerusalem. Sherutchaffisen blir sur på mig för att jag inte säger ”Boker tov”, god morgon. ”Vad är det med dig, säger man inte god morgon”, läxar han upp mig. Mötena.

Vägen går upp mot Jerusalem genom bergen, en av de vackraste vägar jag känner till. När jag kommer fram går jag utmed hela Jaffo Road, den stora gatan som går ända fram till Jaffoporten vid Gamla stan. Utmed gatan finns riktigt gamla hus från den engelska mandattiden och en del affärer som är kvar sedan jag bodde där. Jag är medan jag går där, lyckligt ovetande om terrordåd som sker i staden under tiden.

Bussen som tar mig till mitt favoritmuseum av alla, The Israel Museum, går vackert genom dalen. Vid muséet väntar två vänner från forntiden, eller 70-talet. Ett nytt möte, med Johnny och Naomi. Vi lunchar och talar om situationen i landet.

Jag säger att det här var väl bara att vänta sig när bosättningarna fortsätter att växa i antal och ingen lösning för palestinierna syns med den nuvarande regeringen. De berättar att en god vän sagt att hen är förvånad över att det uppror som nu verkar dra igång, dröjt så länge. Något måste ske politiskt, det känns som en mycket explosiv situation när år efter år går utan att man går palestinierna till mötes.

Det finns absolut en opposition mot politiken i Israel, tro inte annat. Problemet är att hela staten bygger på ett koncept som inte fungerar för det handlar om att tränga undan andra. Så ser jag på saken, och många med mig, även mina vänner i Israel. Men de bor där. De har sina hem där. Och deras opposition räcker inte i en demokrati. Regeringens politik styr.

När jag skriver detta är det oroligt, mycket oroligt i Israel. Min systers svärdotter skriver till mig: You got out in time.

Ben-Zadoks fina aluminiumfigur

Har ni hört talas om boken ”Sapiens”? Det är min främsta bokkontakt (förutom pressen då) Maria S som tipsat om boken. Den handlar om människans utveckling, sedd genom den israeliske författaren Yuval Noah Hararis ögon. Jag blev väldigt intresserad när jag hörde och läste om den. När jag såg att muséet hade en utställning inspirerad av boken blev jag förstås nyfiken.

Det är en fantastiskt spännande utställning. Man har vaskat fram vissa tankar från boken och parat dem till arkeologiska fynd och historiska ting som tillhör muséet. Till detta kopplar man nutida konst som rent idémässigt kan sägas höra till saken. Det är mycket spännande.

Utmed vägen in till utställningen finns de skickligt gjorda aluminiumplattorna gjorda av Zadok Ben-David. De visar dels människan i olika faser av sin utveckling men också annat, bland annat viktiga uppfinningar gjorda av Homo Sapiens. Ah! Spännande. Kuratorn har gjort ett fantastiskt arbete. Jag tror att jag ska skriva till hen. Cred dit den ska!!

Kärt återseende i muséets skulpturpark

Jag åker med en taxichaufför genom en stor del av Jerusalem. Han är nyfiken på ett trevligt sätt. Tycker det är intressant att jag är jude men inte tror på Gud. Hur går det till, undrar han. ”Tror du själv?” frågar jag. ”Lite”, säger han och ler mot mig i backspegeln. Han är bekymrad, inte just över den politiska situationen utan över unga människors spritvanor i landet. Israeliska ungdomar dricker väldigt mycket, säger han. Jag anar att det finns en sådan ungdom hemma hos honom. ”Har ni det problemet i Sverige?” frågar han. You bet. Ännu ett möte.

Sedan så tillbringar jag mina sista dagar i landet i lite mindre rörelse. Min systers barn kommer på besök och vi pratar mycket, vi möts. Henriettas son, och alla andra jag känner, läser Ha’aretz, en riktigt bra israelisk dagstidning, den bästa, som anstränger sig att ge en bred bild av det som sker i landet. Han försöker förstå och hantera det som sker utifrån det han läser och förstås själv tänker. Men jag märker hur plågad han är.

Jag själv läser Ha’aretz på kvällarna medan jag är där, tittar på Al-Jazeera, jämför och blir som vanligt häpen över hur perspektiven helt kan variera, trots goda försök till objektivitet. Sedan tittar jag i svenska tidningarna. Det är inte förrän i mitten av veckan man kan läsa om oron i Israel. Vi har annat att tänka på i Sverige.

På flygplatsen läser jag ett mail från en vän i Sverige. Hon känner att hon helt själviskt är glad att jag kommer hem. Helt själviskt känner jag nog detsamma. Även om veckan har varit väldigt fin är det skönt att resa hem. Där finns andra perspektiv som engagerar mig.

Andra bloggar om: Israel, möten, Harari, Sapiens, konflikt Israel-Palestina, rip-off, Verdi

Relaterade bilder: