Springa med åror

Perspektiv på höst. Sedd i Danmark.

En bok som går till hjärtat i mig är Cilla Naumanns ”Springa med åror” (2012). Boken handlar om Monika som bor med sin pappa Ivan på en gård i Halland. Mamman dog när Monika var liten och det är en ensam tillvaro de två har, far och dotter.

En dag kommer en man som vill köpa en bit av gården och använda marken till sommarstuga. Han är läkare. Hans dotter Johanna blir en spännande bekantskap för Monika som ser upp till den rika överklassflickan som hon ”får” leka med på bara vissa villkor som pappan ställer upp. Johannas familj, eller hon och hennes mamma, beskrivs som dekadenta och rätt otrevliga, överklassiga på sämsta sätt, hänsynslösa.

Allt utgår från Monikas perspektiv, det är så vi läser berättelsen. När en Martin dyker upp i de unga tjejernas tillvaro så är det hennes perspektiv på den attraktive ynglingen som vi tar del av.

Han väljer dock Johanna av de två. För att de är från samma sociala klass? Det framgår inte. Vad som sker senare är att Monika blir mor till Lasse som är Martins son. Och med Lasse står det inte rätt till. Eller framför allt, det står inte rätt till i relationen mellan mor och son.

Det är smärtsamt, smärtsamt, att läsa om Monikas relation till Lasse. Det är svårt att läsa om en så oförmögen mor. Det gör nästan ont och jag får ibland lägga boken ifrån mig av det skälet.

Johanna får också söner och de gamla tjejkompisarnas söner blir vänner. Johannas söner är annorlunda än Monikas Lasse. Så här tänker Monika: ”Ögonen älskar de där springande pojkarna. Jag kan inte sluta se på dem. Men hjärtat älskar Lasse.”

Det är en tragisk berättelse. Jag är tacksam för att en annan bok, nämligen ”62 dagar” följer på romanen i den volym jag köpt. För den är liksom tröstande.

Den romanen skrev Naumann först (2011). Det är en ungdomsroman som berättar utifrån en av Johannas söners perspektiv om den händelse som avslutar ”Springa med åror”. Den ger delvis förklaringar och framför allt, annat perspektiv och påminner därmed om att upplevd verklighet är något som är helt subjektivt! Den handlar om skuld och hur skuldkänslor kan plåga en.

Jag funderar över hur Naumann har jobbat med de här böckerna. Jag vet ju inte. Den först skrivna är en ungdomsbok. Sedan har alltså Naumann plockat ut en av personerna i den berättelsen och gett oss hennes, Monikas, perspektiv. Det är en förskjutning i både person, ålder, kön och social tillhörighet, tid, ja, en rejäl vridning av perspektivet. Det blir kusligt intressant. Jag vill göra något sådant också, tänker jag.

Min tanke går till den egna historien, min egen livsberättelse. Jag försökte göra ett perspektivbyte när min mor dog och lämnade mig med en känsla av att det hade varit så mycket jag inte hade förstått hos henne. Jag skrev en berättelse som skulle vara utifrån hur hon såg på världen när hon levde som barn i Ungern på sent 20-tal. Det var ett intressant och rätt smärtsamt experiment. Det hade varit ännu intressantare, förstås, om hon hade läst det och gett sitt perspektiv.

Perspektivbyten är oerhört intressanta. De är viktiga och hjälper oss att förstå den andra. Det är alltid det vi behöver träna på. Nu, i vår tid, inte minst.

Andra bloggar om: Springa med åror, 62 dagar, Cilla Naumann, höst

Relaterade bilder: