Det är allas, vårt Dalby

I vårt Dalby är alla välkomna

I förra veckan fick jag veta, via kommunens hemsida, att man planerade att låta att tjugotal ensamkommande flyktingar tillfälligt bo i Dalbybadets lokaler. Information ska också ha gått ut direkt till de som bor nära.

Äntligen, tänkte jag. I nära anslutning till att jag fick göra min röst hörd i Sydsvenskan kom detta besked. ”Nu fick du som du ville” sa Mats glatt till mig. Äntligen kommer flyktingar att finnas även i den extremt homogena befolkning som lilla Dalby har, med en mycket liten grupp icke svenskfödda. Lösningen är tillfällig, rätt självklart, eftersom badet så småningom just ska användas för badets behov.

Icke desto mindre väckte detta besked bestörtning bland många. I en kommentarstråd på en Facebooksida för Dalby, för övrigt startad just av någon som blev upprörd när en etiopisk familj blev trakasserad här i vår by, i denna kommentarstråd visar en massa fula åsikter sitt anlete. Man lägger ut bilder som förlöjligar och förfular flyktinggruppen. Det är hätskt.

Men inte bara! Nej, nej. De positiva åsikterna uttrycks också. Många är tydliga i att detta boende vill de stödja. Detta är bra.

Någon föreslår att man ska stänga av tråden för att den är så aggressiv. Men den som administrerar sidan beslutar sig för att det är bättre att folk får göra sina åsikter hörda.

Jag tror att det är rätt. Men jag tror att nu är det också dags för dem som tycker att det är bra att vi tar emot flyktingar att göra sig hörda. Om och om igen. Att de som inte är rädda för flyktingar gör sig hörda. Att de som tänker: ”vad skulle jag själv göra om det var krig i mitt land, om jag hotades med att tvångsrekryteras till talibanernas grymma krig? Skulle jag inte fly då?”

Nu gäller det att ta bladet från munnen.

Jag fick ett meddelande i Messenger från Roya: Hon hade sett mitt namn på Refugees welcomes sida. Hon bad mig, och säkert även andra hon kunde nå, att hålla utkik efter hennes släkting Atiqullah som kommit själv till ” a city in Sweden called Malmoe”. Han är traumatiserad efter svåra upplevelser i Afghanistan och hon är orolig.

Så når mig krigets fasa via telefonen från den okända Roya som tänker på sin unga släkting, ensam i ett främmande land. Han är 14-15 år. Hon skickar mig en bild på den unge pojken. Han ser rädd ut.

Vår by, den är inte vår, den är allas! Låt en som Atiqullah känna sig välkommen. Flykting, välkommen!

Relaterade bilder: