Det tysta ljuset

Jag sätter mig för att titta på dokumentären om Lasermannen. Men efter en kort stund tröttnar jag. Det är något i berättartekniken som stör mig. Något sökt, en ansträngning att hitta ingångar i berättandet som ska överraska och skapa intresse. Men jag blir mest irriterad.

Kanske är jag rätt barnslig. Kanske behöver jag en rak kronologi, nästan som en saga. Det var en gång en man som bodde i Vällingby … I vilket fall som helst kan jag inte uttala mig om dokumentären eftersom jag sätter på Svt play istället och hittar filmen ”Det tysta ljuset” i regi av Carlos Reygadas.

Här får jag en berättarteknik som passar mig bättre, så även ett tempo. Filmen börjar med en lång sekvens där vi ser solen gå upp över landskapet. Bilden flyttas sedan till ett kök där en familj, mennoniter, med mor och far och sex barn sitter och ber med huvudena nedböjda. Djup bön.

Det talas mycket lite, bara nödvändiga fraser. ”Finns det några bananer?” ”Nej”, på schweizertyska. Sedan ska mannen, Johan, uträtta ett ärende och resten av familjen ger sig iväg. Vi förstår sakta, om vi inte läst på innan, att dessa människor bor i Mexico och jag tar snabbt reda på att det finns en rätt stor mennonitisk gemenskap i det landet.

Innan mannen ger sig av sätter han sig vid köksbordet. Han gråter. Vi ser honom centrerat i rummet. Enkel men så effektiv berättarteknik. Han i centrum, miljöerna runt omkring som visar hur han lever. Sparsamt. Rent. Gudfruktigt.

Det visar sig att den här mannen sedan några år är djupt förälskad i en annan kvinna. Hon heter Marianne. Också hon från den mennonitiska gruppen. Det är en vacker kärlek som gestaltas med både djup ömhet och med passion. Ingen av de älskande, och detta inkluderar hustrun Esther som verkligen hyser den djupaste kärlek för sin man, ingen av dem är några Hollywoodstjärnor utseendemässigt. Och kanske delvis därför men också för att de spelar så oerhört bra, blir kärleken så övertygande. De är alla icke-professionella mennoniter och de spelar med en övertygelse som är oerhört stark. Hel fantastiskt, faktiskt.

Kärlekshistorien med de tre inblandade berättas med lågt tempo, starka bilder, mycket ljus och mycket tystnad. Detta är en berättarteknik som passar mig.

Det är många starka scener som gör djupt intryck. Familjen badar tillsammans, det är kärlek rätt igenom, vatten, kroppar som rör sig. Tystnad men ändå kommunikation. Sonen går hem till sin pappa för att få råd. Inte många ord sägs. ”Vi går ut” säger pappan. Utanför är det plötsligt snötäckt mark i detta heta land. Fryst, ingen lösning finns?

Det starkaste och vackraste ser vi i slutet av filmen då någon har dött i detta drama som inte kommer lämna någon helt lycklig. Kameraarbetet är så enastående, likaså regin att jag bara kan beklaga att filmen idag inte längre ligger kvar på Svt play. Den här filmen klarar definitivt mitt högsta betyg vad gäller filmer – detta är absolut en film jag vill se om. Jag hoppas den kanske snart dyker upp på vår bästa biograf, Kino.

Det tysta ljuset. Kom ihåg det.

Andra bloggar om: Det tysta ljuset, Carlos Reygadas, berättarteknik

Relaterade bilder: