Sauls son

”Två timmar i helvetet” säger Mats när vi stiger ut i vårljuset från SF kl 5 denna torsdag. Vi har just sett den ungerska filmen ”Sauls son” i regi av László Nemes och med Géza Röhrig som totalt övertygande huvudrollsinnehavare. Det känns verkligen som vi stigit ned under ett kort tag, i helvetet. Ett verkligt helvete.

Vi följer Saul som tillhör så kallat Sonderkommando i Auschwitz-Birkenau. Den här gruppen fångar har kunnat förlänga sina liv några månader genom att arbeta med att stänga in och leda in de fångar som kommer med tågen, in i gaskammaren. Fångarna blir lovade god och varm soppa av soldaterna om de går in och duschar. Under tiden tömmer Saul och de andra i Sonderkommando deras kläder på värdesaker.

Så det är en helvetisk syssla och tillvaro. Vi följer fången Saul i närbild, ibland bakifrån, den böjda nacken, ibland blicken som hela tiden spejar in faror och ser till att kroppen kan röra sig framåt, framåt. En klaustrofobisk känsla infinner sig snabbt hos oss åskådare. Det är ett trångt perspektiv med allt fokus på Sauls ansikte, ibland på någon han talar med. I bakgrunden syns suddigt de döda.

En av de som gasats, en ung pojke, har lite livskraft kvar. Saul ser på avstånd hur en läkare undersöker pojken, noterar hans andning och dödar honom. Vi ser Saul iaktta detta, vi ser hans smärta. Hans son.

Saul blir upptagen av att till varje pris få pojken begravd av en rabbin, något som är omöjligt att genomföra eftersom pojken ska obduceras och sedan brännas. Men Saul stjäler liket.

Samtidigt pågår förberedelser för ett uppror bland Sonderkommando-fångarna. Jag citerar här Svenska dagbladets fylliga recension som pekar ut det i filmen som säkert bygger på verkliga händelser: ” Alberto Errera initierade ett uppror i Auschwitz i augusti 1944. Han infångades, torterades och hängdes. Men innan dess tog Errera i smyg de enda kända fotografierna av ett sonderkommando i arbete. Salmen Lewental dokumenterade livet och de fruktansvärda uppdragen i samma enhet. Hans anteckningar hittades nedgrävda i en glasburk i Birkenau 1962.”

Dessa två personer gestaltas i filmen och händelserna läggs in på ett sätt som självklart höjer dess autenticitet. Upproret som vännerna räknar med att Saul ska vara delaktig i, är ett av huvudspåren, men det främsta är Sauls förtvivlade önskan att få sonen begravd.

Filmen visar på ett obönhörligt sätt den löpande-bands-stämning som råder, en dödens fabrik med dess näst intill döda fabriksarbetare. Det är plågsamt. Dialogen är sparsam, vi får inte mycket hjälp att förstå det som sker utan får gissa. Detta i sig är förstås trovärdigt. Vem har tid för småprat när döden står bredvid en och dess lie kan hugga ner en när som helst?

Vi vet inte heller säkert om det verkligen är Sauls son han ser dö, om det är hans barn som dödas så grymt. Sauls vän i lägret säger ”du har ingen son”. Kanske är det sig själv han vill begrava, kanske är det ett sätt att försöka göra något värdigt i detta brutalt ovärdiga liv. Vad vet jag.

Perspektiv, färger, grått, skitigt brunt mot gröna löv som vi ser men som fångarna aldrig orkar lyfta blicken mot. Och så ljudet av de döende, kroppar som släpas över golv eller skjuts ner.

Det är verkligen plågsamt och helvetiskt. Synnerligen övertygande. Jag rekommenderar den med kraft, om ni orkar ta den till er. Den ger ett unikt perspektiv på den här fasansfulla tillvaron och gör det omöjligt att värja sig. Därigenom blir vi vittnen med större kraft än jag kanske någonsin varit med om vad gäller beskrivningar av förintelselägrets fasor.

Andra bloggar om: Sauls son, Sonderkommando, autenticitet, Lazlo Nemes, Ungersk film

Relaterade bilder: