-
Rädslan är granne med vreden
Posted on mars 13, 2016 by Eva Nygren in Allmänt filosofiskt
Tolkning av det mänskliga uttrycket rädsla i Charles Darwins bok ”The Expression of the Emotions in Man and Animals”
Idag blev jag kallad kärring, ”gå och bada kärring” sa någon. Kvinnan som uttryckte detta var i sina bästa år, kanske 60-65. Jag behöver inte relatera händelsen men kan säga att jag hade anledning att bli arg. Jag blev arg, jag visade det och fick surt som svar. Gå och bada kärring.
När jag möter den sortens ovänlighet och aggressiv hållning blir jag rädd. Jag vet att jag borde bli arg och kan höra vänner därute säga, men hallå Eva, du måste veta att det finns idioter. Ignorera dem bara.
Men det är svårt. Det är som att rädslan är granne med vreden inom mig. När jag möter vrede, oberoende om den är rättvis eller ej, så blir jag oftast rädd.
Hur ska man förhålla sig till detta? Tack och lov var jag ute på en cykeltur när incidenten ovan inträffade och jag hann mota bort rädslan en del med hjälp av träden, luften och svischet i hjulen.
Men det är konstigt det här. Varför är vissa så morska och kan mota bort otrevligheter? Andra (som jag) maler och maler. ÄLTAR. Idiot, idiot, idiot. Och under de tankarna, under ältandet, finns rädslan.
Jag förstår när jag läser detta varför jag gillar vänliga människor. Varför jag hälsar på alla i skogen på mina promenader. Gärna ler mot folk på gymmet för att signalera att jag är vänligt ställd. Jag vill så gärna inte bli angripen. Typ. Jag vill helst att alla ska vara vänner. Typ.
Titta på bilden ovan från 1872. Förmodligen hade mannen på bilden just blivit kallad jävla gubbe. Gå och bada gubbjävel. Så blev han väl arg. Sen blev han rädd.
Han hade också lite problem. Med andra ord.
Andra bloggar om: Rädsla, vrede, Darwin, gubbjävel, kärring
Relaterade bilder:
Usch ja, jag var alldeles skakig efter min senaste upplevelse, över min ilska men också frustration över att det finns så mycket idioti och elakhet. När man själv gör sitt bästa för att vara en god medmänniska.
Hej Maria, jag tänkte på dig. Du var ju med om något liknande. Det blir så svårt när man liksom skäms över sin egen reaktion. Svårt.
Åh, vad jag känner igen mig i detta. Jag har också varit där. Ältat och ältat. Rekordet är nog två veckor efter en händelse.
Men det har hänt något i mig nu. Jag har kämpat på med min utmattningsdepression i snart 2,5 år och har nu för första gången börjat släppa. Händer något sånt här mig idag så har jag varken tid eller ork att lägga på ältandet. Visst kan jag fortfarande tycka att jag blir orättvist behandlad och illa till mods, men sen liksom rinner det av mig. Det blir bara jag själv som blir lidande av det.Den som gjort fel/varit taskig kommer inte grubbla över det. Det är lätt att säga, ”Släpp det”, svårare att göra. Så jag brukar börja tänka på positiva saker istället, byta ut de negativa tankarna som inte leder någon vart och bomba min gärna med fina minnen. Gärna så fort den negativa tanken kommer upp.
Kära Lisa, jag har undrat så var du har varit när jag besökt butiken. Jag ältar nog inte två veckor. Ältandet är för min del inte det värsta utan rädslan. Som jag ser det är ältandet över det skedda ett sätt att hålla undan rädslan, ett sätt att skjuta ifrån sig den. Och rädslan är i sin tur ett sätt att hålla undan vreden. Jag hoppas att du snart mår bättre. Saknar dig på plats!