Zinkpojkar

I ett krig står sida mot sida. Men döden är en.

Idag skulle jag vilja tvinga varje karlslok att stå vid sin kvinnas huvudgärd när hon föder, när benen står ut som en slangbåge och hon är alldeles nedblodad och kletig. Då får ni se, era hundlurkar, hur barn kommer till världen. Ni som har så lätt att döda. Det är lätt att döda.

———

Afghanistan har en blodig modern historia. De senaste två generationerna har inte sett fred och även landets äldre historia visar upp ett land ständigt utsatt för invasion och terror.

I mitt arbete på Ensamkommandes förbunds Mötesplats Otto i Malmö har jag träffat många afghaner, och även här i Dalby där vi har varit ett gäng som bedrivit svenskundervisning för ett tjugotal afghanska killar som bott i vår by i några månader. De historier jag hört vittnar om att det finns starka skäl att fly det landet. Många tar sig först till Iran där de ofta behandlas som andra klassens invånare. Resorna vidare är farofyllda.

Så när någon ger mig boken ”Zinkpojkar”, känns det rätt att just den boken kommer i min hand. Denna dokumentära skildring av Svetlana Aleksijevitj, 2015 års Nobelpristagare i litteratur, handlar om det krig som brukar benämnas det afghansk-sovjetiska kriget som pågick mellan 1979 och 1989. Det är ett krig jag tidigare har haft mycket ringa kunskap om.

Aleksijevitjs metod eller idé har varit  att intervjua soldater och sjukvårdspersonal som deltagit i kriget och deras anhöriga. Det är skakande läsning, upprörande och en mycket effektiv antikrigsdos. Det är fruktansvärda berättelser om ett krig som verkar meningslöst, och som skadat båda länderna djupt, inte minst Afghanistan. Om man tittar i wikipediaartikeln för landet så ser man att de civila offren i Afghanistan låg på över en miljon döda, därutöver kanske tre miljoner skadade.

För Sovjets del handlar det om ett ”mindre” antal döda, ungefär 15 000. Men Svetlana Aleksijevitjs bok vittnar om den kolossala smärta som ligger på den enskilda människan.

Verkliga personer kommer till tals, både män och kvinnor. De vittnar om hur kriget korrumperar, hur dödandet som till en början är så fasansfullt, efterhand bryter ner ens moral och etik och förråar. Ett förråande som sedan finns kvar. De anhöriga, efterlevande, kommer till tals. Hur fasansfullt det är att mista ett barn, ett barn som kommer hem i en zinkkista.

Jag kan bara läsa boken lite i taget, den är så skakande. Något av det värsta är att läsa om hur svårt det är att återanpassa sig, Vietnamveteranerna (de här två krigen har många likheter) vittnar om samma sak, man blir förstörd av dödandet och avsaknaden av medmänskliga känslor som tvingas på en.  ”Jag kan inte återvända till den här världen. Leva … helt enkelt leva … Det känns instängt här. Adrenalinet gör uppror i blodet. Jag saknar de starka känslorna, dödsföraktet.”

Och det är ett krig som medan det pågår, inte har någon stark förankring hos det sovjetiska folket, och när det visar sig att det heller inte kan vinnas så blir det ännu mer så. ”Hemma vändes allting upp och ner … för de våra …De åkte för en stat som ville ha det här kriget, och kom tillbaka till en stat som inte ville ha det.” De kallas ”afghaner” när de återvänder, ofta med förakt.

Efter att boken ”Zinkpojkar” kom ut i Soviet och sedan snabbt i flera europeiska länder, så blev Svetlana Aleksijevitj anklagad av några av dem som hon intervjuat för att ha farit med osanning i sin dokumentation av de i boken presenterade intervjuerna. En rättegång genomfördes och hon vann någon slags halv seger. Stoff från den rättegången finns också med i boken vilken tillför mycket till förståelsen av klimatet kring yttrandefrihet i Soviet och senare Ukraina där rättegången ägde rum efter Sovietunionens upplösning. Den säger också något om hur vi klarar av att leva med sanning. En stupads sons mor som intervjuats säger bittert till Aleksijevitj när materialet publicerats: ”… jag hatar er! Jag har inget behov av er fruktansvärda sanning. Vi behöver den inte! Hör ni det?!”

Om ni vill lära er något om detta hemska krig, något som inte handlar om siffror utan om de enskildas smärta och förluster, då ska ni läsa den här boken. Då får ni dessutom ta del av en sann Nobelpristagares enastående förmåga att sätta samman och levandegöra. Det är mästerligt skickligt och manar till mer läsning av ännu en stor författare från den ryska språkvärlden.

Och det som jag inledningsvis citerar från boken blir något jag kommer tänka på många gånger. Dödandet på jorden hade nog minskat betydligt om de som har k-pistarna i handen hade sett den där slangbågen.

Andra bloggar om: Svetlana Aleksijevitj, Nobelpris 2015, krig, död, Afghansk-sovietiska kriget

Relaterade bilder: