”Judejävel” av Bernt Hermele

Skärvan skaver i hettan. Den här akvarellen med skavande collage gjorde jag under Gazakriget 2014.

”Judejävel”. Provocerande kan man tycka, att använda ett så kraftigt nedsättande ord som titel på en bok. En bok om att vara jude i Sverige. Skriven av en svensk jude, Bernt Hermele (Leopard förlag, 2016).

Men jag blir inte provocerad. Tvärtom, boken berör mig starkt.

Det här en bok där den judiske Bernt Hermele (lyssna gärna P1-intervjun som jag just länkade till) nästan exakt jämnårig med mig, redogör för sin utveckling från att vara en lojal, icke ifrågasättande medlem i judiska församlingen i Stockholm, med traditionell judisk uppväxt (berättelserna om hans föräldrars bakgrund är en viktig del av boken) i det så kallade judehuset vid Hornstull. Sedan skolgång i den judiska Hillelskolan. Ett liv där han inte sett insidan av ett icke-judiskt hem, som han berättar, förrän han är 15 år.

Tills han börjar ifrågasätta. Detta sker i samband med att hans mamma Perla blir dödad i ett terrordåd i Natanya i Israel 2002 (en semesterort som min mor också besökte många gånger). Efter det, när han ska bearbeta det oerhörda som skett, då inser han att han inte känner det hat mot terroristerna som många av hans judiska bekanta tycker att han bör känna. Han känner inte hat, nej.

Och då börjar hans syn på den judiska miljö han är del av i Stockholms judiska församling att förändras. Han inser att sionismen och en i stort enhälligt positiv syn på Israels politik och utveckling har blivit den vedertagna i församlingen. Detta på grund av olika krafter och händelser som han redogör för i boken på ett sätt som kan verka väl omsorgsfullt för vissa men som jag känner har sitt ursprung i ett djupt känt behov att visa att hans slutsatser verkligen är genomtänkta.

Han kommer alltså fram till att man som jude i församlingen i Stockholm förväntas applådera Israels politik, även när den är djupt kränkande mot palestinierna. Det finns inget utrymme för oliktänkande och den Israeltillvända synen har blivit en given del av det judiska synsättet i den församling som han varit del av sedan barnsben.

Konsekvensen av detta blir att han lämnar församlingen och tar aktiv ställning mot Israels politik. Detta sker som tydligast efter Gazakriget 2014. Att han öppet är kritisk mot Israels politik är illojalt anser många i församlingen och även vänner (andra judar). Han får både via Facebook och på andra sätt veta hur man ser på hans åsikter. Det är grova och hemska anklagelser som riktas mot honom.

Det fenomen han beskriver är något som inte bara judar kan känna igen sig i. När vissa värderingar är vedertagna genom en tyst konsensus i en grupp blir oliktänkande något som skapar känslor av utanförskap hos den som tänker annorlunda. Och hotar de som är inne i gruppen.

Vad är det att vara jude? För mig väcker boken många tankar kring den frågan. Inte minst eftersom jag själv inte är del av vare sig någon judisk församling eller utövar några judiska traditioner även om jag vuxit upp med sådana. Ändå vidhåller jag envist min rätt att kalla mig jude. Fastän jag är väldigt kritisk mot förhållandena i Israel. Den som känner sig som jude är jude, sa någon till mig en gång.

Boken ger mig många bilder av igenkännande. Inte minst den faktiska bilden på framsidan som visar en leende (stelt leende, skriver Hermele själv, men jag tror han minns hur han kände sig då när bilden togs) sexåring med skjorta från Israel med stickade dekorationer. En mycket lik bild finns på mig från något år senare. Jag bär en liknande skjorta i något syntetiskt material och om halsen hänger dessutom en Davidsstjärna. Inte heller jag uppskattade att kläs upp på detta sätt.

Ja, det här är en viktig bok. Den handlar även om det ständiga behovet hos vissa människor att mobba andra. Bernt Hermele beskriver, nästan dråpligt, hur det var att leva i Sverige på 50-talet. Barnen i grannlägenheten i det så kallade judehuset där han växte upp och där det bara bodde judar, de barnen mobbades för att de var ”halvjudar”, mamman var kristen och dessutom finska. ”Halvjudar eller inte så mobbades den yngre brodern regelbundet för att vara jude. När hans äldre bror fick stryk av några grannungar i Tian, sprang hans förtvivlade fyraåriga lillebror upp två trappor till lägenheten och in i köket, där ställde han sig på en pall för att nå en rostig morakniv. Med kniven i högsta hugg sprang han sedan ner på Plan igen och körde in den i en av broderns plågoandar. Efter det slutade han att kallas judejävel. Istället fick han heta Finnjäveln med kniven.”

Boken leder oss läsare fram till de ställningstaganden Hermele gör i frågan kring Israel. Han tror på en ”gemensam stat på sekulär grund för israeler och palestinier, med fullständiga demokratiska rättigheter”. Detta är den enda tänkbara lösningen. Jag delar hans åsikt. Det är, som Hermele skriver, kanske en utopi. Men, som han påpekar, det var också en gång sionismen.

De kanske viktigaste raderna i boken är dessa: ”Mordet på min mamma kan aldrig rättfärdiga Israels förtryck och dödande av civila. Tanken är outhärdlig och jag tänker aldrig förlika mig med den.”

Tänk. Så annorlunda han hade kunnat reagera på denna fruktansvärda händelse. Min gissning är att den här synen på  Israel funnits inom honom länge men tagit form i den bearbetning och de mentala och känslomässiga processer som mordet på hans mamma medförde. Eller var det kanske tabu för honom att uttrycka dessa tankegångar så länge mamman levde?

För mig som jude är det också trösterikt att läsa hur han resonerar kring sin judiskhet. Han menar att det judiska för många handlar om vad man gör, alltså hålla traditioner, baka bröd till shabbat, gå i synagogan.  Men görandet, är det allt?

Vad innehåller min egen judiskhet? Jag vet knappt. Kanske är den ”bara” min rätt att känna mig judisk. Kanske är det solidaritet. Jag vet inte säkert. Men alla som funderar över vad tillhörighet handlar om kan ha glädje av att läsa den här debattboken som är oerhört intressant, mycket personlig och väldigt välskriven.

Andra bloggar om: Bernt Hermele, Judejävel, Leopard förlag, terror, Israel, jude, judiskhet, judisk identitet

Relaterade bilder: