När det vänder

En gång var jag kär i Norrland. Nu är jag kär i Värmland. Också. Akvarell, 40×50

Sol och ljus i all ära men jag njuter av att kvällarna blir mörkare. Lika härligt som det är att dagarna blir längre på våren och vi då kan slippa äta middag på kvällen med tända lampor, lika härligt tycker jag det är när mörkret sänker sig redan före läggdags så här i andra halvan av juli.

Det ska vara mörkt ute när jag går till sängs, säger min kropp. Den säger överhuvud taget mer och mer, min kropp. Klagar över för långa promenader, för mycket sitta still eller för fet mat, för mycket mat. Däremot klagar den sällan över för lite mat, den har vant sig vid hunger sedan Mats och jag för kanske två år sedan började med att fasta en dag i veckan.

I höstas fick jag artros i knät. Sas det att det var. Väldigt ont gjorde det, läkaren på vårdcentralen sa att det inte är någon mening med att röntga, man opererar bara om man har mycket svåra besvär. Hon sa att därför kallar man det atroslika besvär men att det definitivt är artros, det har alla i min ålder. Så sa hon. Sjukgymnastik ordinerades och en trevlig fysioterapeut som de idag kallar sig, visade mig övningar och berättade att det finns något som heter artrosskola som jag kunde gå på. I. Jag gjorde så. Det gav mycket lite, får jag säga.

Man kan säga att jag är extremt lösningsinriktad i många lägen. Nu tänkte jag bara på hur jag skulle bli av med det onda. Nya smärtor tillkom, nu i hela benet, inte bara i knät. Jag beslöt mig för att gå till en ortoped.

Ortopeden tog cirka fem minuter på sig att skriva remiss till röntgen och föreslå att jag kanske har ischiasnerven i kläm, därav det onda i hela benet. Han föreslog ingen kur för detta. Men han hade kanske bråttom?

Ja, så var där en bit papper kvar och lite färg i koppen. När jag skrev mitt namn kom det av sig självt upp spegelvänt, mitt första sätt att skriva.

Röntgen visade knän helt utan artros. Däremot massor i ryggen, en kroppsdel som faktiskt ger mig rätt lite problem. Ingen artros i knäna!? Vad kunde då vara problemet, var kom smärtan ifrån?

Jag funderade över mitt nya program på gymmet som en instruktör gett mig några månader tidigare. Här var en övning som kunde överanstränga knät. När jag plockade bort den försvann det onda. Det vände.

Ischiasnerven då? Ja, även här blev jag min egen doktor eller sjukgymnast. Googlade lite på ”övningar mot ischiassmärta” och hittade en yogaövning som jag väl känner till, duvan, och den gör jag nu ofta. Inget mer ont i benet har jag. Det vände.

Det är rätt kul att kunna bota sig själv. Det är dock bra mycket lättare med kropp än själ. Tänk om själen så lätt hade kunnat släppa taget om felaktiga tankebanor och som kroppen gå tillbaka till ett bra läge på direkten? Sluta gå upp och nedför en stege, så slutar det göra ont i knät. Gör duvan och bli av med din ischias. Sluta tänka på jobbiga saker och så blir det ljust och enkelt, livet.

En annan gång gjorde jag den här. Den får snacka för sig själv.

Låter  inte detta lite som KBT? Att betrakta själen på samma sätt som kroppen? Att den funkar ungefär på samma sätt? Sluta med en dålig övning/tankegång. Byt till annan eller ta bort. Fixat.

Anä. Så simplistisk är den nog inte, den kognitiva beteendeterapin. Men tanken kom.

Nä, för mig är det kanske är det bättre att måla lite. Då vänder det inom mig som en kullerbytta!

Andra bloggar om: KBT, ischias, artros, kullerbytta, vända, vändpunkt

Relaterade bilder: