Möten mellan människor och bilder

”Braque och jag”, ett collage, en kär teknik för mig.

Nu har jag gjort det igen. Det både läskiga och roliga. Ställt ut mina bilder. Mött människor via dem. 

Sedan jag hade min första ”riktiga” utställning (jag hade då redan visat mina bilder på några företag)  på Dalby bibliotek 2008, har jag haft ytterligare elva. Varje gång är det både roligt och lätt skrämmande, dock det senare mindre och mindre. 

Inför min första visning var jag nervös i veckor. Nu kommer nervositeten senare i förberedelserna, med mer rutin. 

För det är ju så roligt också! Väldigt kul är det att välja bilder. Jag har några pålitliga rådgivare, Mats förstås, Julia och så vännen Birgitta. Deras omdömen litar jag (i stort) på. Förutom mitt eget som förstås är det primära. 

Sedan kommer inramningen. Jag använder nästan uteslutande billiga färdiga ramar för att kunna sälja bilderna inramade. Det är roligare för kunden. 

Inramningen lyfter ofta bilden. Ibland använder jag passepartout, ibland inte. Det gör väldigt stor skillnad vilken gräns bilden har. Det är i sig intressant att jobba med. 

Mina bilder har alltid titlar. De kommer oftast för mig medan jag målar. Någon frågade mig nu senast om jag inte styr den som tittar på bilden genom mina titlar. Jo, det kan man ju säga. Fast jag ser det mer som att titlarna är en del av verket. Ofta funderar folk en stund till när de ser namnet och kan fråga hur jag har tänkt. 

Prissättning är också något som jag behöver fundera över. Jag har inte höjt mina priser sedan jag hade min första utställning, snarare tvärtom. Det som blir över när jag har köpt material, gått någon eller några kurser varje år och ibland betalat lokalhyra för lokalen blir till en liten vinst. Det är inte mer jag strävar efter. Kunden betalar i någon mån för den tid jag lägger ner. Man får som köpare tänka på att för varje visad bild på en utställning finns det oftast två-tre som blivit ratade. Det görs ett strängt urval. 

Till sist ska bilderna hängas. Detta är så himla roligt. Kanske det bästa i hela processen! Då ser jag alla bilderna ihop, det bästa jag producerat sedan föregående utställning och då känner jag mig alltid nöjd och glad. 

De senaste två utställningarna har jag haft under en helg då jag hållit öppet hus och varit på plats hela tiden. Det blir begränsad tid för intresserade men å andra sidan är jag, konstnären, hela tiden på plats och kan berätta och samtala med besökare. 

Under gångna helgen hade jag kanske 70 personer som kom till Strädelängan och tittade. Det kom en kille från tidningen Hallå och gjorde vimmelreportage och det tittades, pratades och fikades.

Nu är jag nöjd, lite trött och glad att slippa ängslan. Nu finns bara känslan av tillfredsställelse kvar. Och snart kommer nog tankarna på hur jag ska göra nästa gång …

Andra bloggar om: Eva Nygren, Strädelängan, rädsla, glädje, fika, akvarell, collage

Relaterade bilder: