Våren är här?

Dalby stenbrott 26 mars 2017. Våren har kommit.

Det finns inte många upplevelser som slår den att njuta av vårens ankomst. Plötsligt är ljuset här,  vi rör oss i solens sken, blommornas färger är som en ljuv chock för ögat och man inser lite förvirrat att livet faktiskt är bättre än det känts under vintermånaderna.

Vi njuter den gångna söndagen av strålande sol, vindens stillhet och fåglars sång. Vi tar våra cyklar och kör en runda. Bara svischet från däcken och lite fågelsång hörs när vi kör mot Dalby stenbrott vars luft redan nu är fylld med doften av grillos. Grill-os. Men vackert, vackert är där.

På kvällen slår vi oss sent ner för att se den omtalade dokumentären, ”Ett rop från Syrien”. Det vi hör till vardags om landet är mestadels via korta reportage i Rapport eller tidningsartiklar. Men här har vi då ett två timmar långt program med dokumentära bilder tagna av syrier, avhoppade militärer, barn och människorättsaktivister. Minst ett tiotal gånger under programmet varnas för mycket otäcka bilder. Jag kan säga att det är många bilder jag inte klarar av att se, jag sitter med handen framför ögonen som när jag ser skräckfilm. Och då visar man i programmet ändå inte allt. Halshuggningar och dödsskjutningar besparas oss. Läs gärna Cronemans reflektioner.

Framför allt är det mängden bilder, bildernas hemska innehåll och berättelsens längd som får en och inse hur förfärande detta krig är. Och de som berättar, deras upprördhet och sorg. Skräck. Jag tror aldrig att jag har sett något så skrämmande om något som pågår i nuet.

Man kan ifrågasätta berättartekniken och självklart vara källkritisk. Det är ju inte som att vi hela tiden vet varifrån bilderna kommer eller hur klippning och redigering påverkar berättelsen. Dokumentär är inte lika med realism. Men även med ett kritiskt öga är detta en överrumplande beskrivning av det sataniska dödandet i Syrien.

För det är ju det som är grejen. Detta pågår nu. Det är inte som att resa till Auschwitz och titta på resterna av vad som hände då, för drygt 70 år sedan. Detta är att få en bild av utrotningskrig som pågår nu, dagligen.

Vi och dom.

Att Europa inte tagit emot fler flyktingar från Syrien är en skam, en skam som vi kanske kommer titta tillbaka på med samma känsla som den kring hur vi tog emot de som ville fly från nazisternas Tyskland. Sverige har gjort mycket för Syriens flyktingar relativt sätt men kunde gjort mycket mer. Framför allt finns det många länder i Europa som gjort nästan inget.

Jag uppmanar alla att se programmet, att inte väja för det som sker i Syrien nu. Man tror att minst en halv miljon människor har dödats. Barn som genomlider bombningar, förlorar föräldrar, bevittnar avrättningar, vilka trauman kommer de inte bära på? Titta gärna på UNHCR:s sida.

Så våren ÄR här. Och den ska vi kunna glädja oss åt ogrumlat. Men det är viktigt att vara en medmänniska också.

Andra bloggar om: Syrien, krig, Cries from Syria, Ett rop från Syrien, dokumentär

Relaterade bilder: