Grubbleriets blekhet

Att vara eller inte vara 70. Mats han är och är rätt okrank därtill.

70 år blev min man nyligen som alla Jahajaläsare vet. Det firas än! Nu senast fick han sin present av mig, nämligen en tågresa upp till Göteborg med solig promenad på stan, följt av besök på Folkteaterns föreställning av Hamlet.

Wow! En sådan fantastisk tolkning av detta välkända drama. Vi såg den allra sista föreställningen men jag hoppas verkligen att den kommer dyka upp någon annanstans så att fler än vi som såg den under de sex veckor den gick på Järntorget får ta del av denna originella och så proffsigt genomförda dans-pjäs.

För detta är inte bara ord, ord, ord. Nej nej. Snarare är det en tolkning där man ersatt en hel del av de många orden i denna låånga pjäs (alla som sett den oavkortad vet vad jag menar) med rörelser. Dansarna är helt fantastiska och deras språk faktiskt uttrycksfullare än ord.

Eller i varje fall annorlunda. Inledningen, när de nio skådespelarna kommer in på scen dansande, till Franz Edvard Cedrins suggestiva musik, gjord för denna uppsättning, försätter en i stämning och förväntan för det som komma skall under den cirka två långa föreställningen. Det är roligt, sorgligt, skickligt spelat, bland annat med en helt fantastisk scen där Ardalan Esmaili och Kardo Razzazi gör Att-vara-monologen till en duolog, tro det eller ej, helt suveränt genomförd.

Vackra svalor som fin symbolik vid Televerkets hus entré. Tidigt 1900-tal och det syns.

Men framför allt imponeras jag av dansen som koreograferats av Örjan Andersson. Dansarna är något i särklass och då får jag framför allt nämna Danielle de Vries som gör en rörande Ofelia där hon uttrycker all den smärta och ångest som man kan tänka sig. Den här dansösen, anställd av Göteborgsoperan, är sällsynt multi-talented: hon kan både dansa och spela teater. Gosh, en sådan förmåga. Helt underbar.

Men alla är bra. Musiken är så fin som komplement och stämningsskapare, koreografin nyskapande, kraftfull  och uttrycksfull. Jag måste också ge en eloge till Magnus Lindman som har bearbetat texten. Mycket roterar kring Att vara-monologen på olika vis men också kring hur orden faktiskt inte är mer än ord, ord, ord, som det verbala snillet Shakespeare gärna själv kunde framhäva. Här får detta en annan tyngd när då orden ersätts med rörelse. Fantastiskt bra och tankeväckande.

Grubbleriets blekhet är en fras jag rycker ut, och fastnar för, i det jag hör av Lindmans tolkning och bearbetning. Ja, som ni vet: ”Så går beslutsamhetens friska hy I eftertankens kranka blekhet över” för att citera Hagbergs klassiska översättning ur Hamlets kända monolog. Och Shakespeares Hamlet grubblar blekt, istället för att agera. Att mörda sin styvfar är vad hans inre kompass säger men grubbleriet ansätter honom. Grubbleriets blekhet.

Grubbla. Ett fint ord som kom till ”innan psykologin var uppfunnen” som min mor uttryckte det en gång när hon tyckte att vi syskon var för djupt nere i psykologisk terminologi. Hon menade att mycket av det hon hade gjort i sitt liv hade varit utan kunskap om psykologiska mekanismer.

Vi tog oss också till Universeum på jubilarens önskan. Jag var inte så impad, förutom kanske av denna leende kirurgfisk.

Men Shakespeare han visste att grubbla det är något människan alltid gjort, och det är just detta som är grejen förstås med honom. Han kommer till oss, 400 år senare och säger det som är allmängiltigt. Vi längtar bort från grubbleriets blekhet, in till beslutsamhetens friska hy. Denna längtan är i sig tidlös, liksom grubblandet.

Vad ska jag säga? Synd om er, som inte som vi fick se denna fantastiska uppsättning. Kan man få någon att låta dem dra runt i landet så passa då på att njuta av denna originella och roliga men ändå allvarliga uppsättning av pjäsen framför alla andra!

Det blev bra hotell sedan. Och mer turistande i en vacker stad. En fin present tyckte 70-åringen vilken som vanligt var minst trött av oss två efter de många timmarnas turistande. Göteborg är värt att se, särskilt med den här kulturinjektionen! Och att vara eller inte vara 70 – ja, det behöver man inte grubbla så mycket över. Han bara är.

Andra bloggar om: Hamlet, Folkteatern, Magnus Lindman, Örjan Andersson, dans, att vara eller inte vara

Relaterade bilder: