Färd mot Aten och Hydra

Den här vackra kannan kom med hem, köpt på Hydra av vänlig holländska. Jag påminns om det starka ljuset som flödar på den ön.

Utan tvekan är det perfekt att besöka Grekland i maj. Solen skiner som vanligt men är inte het. Havet är varmt och blommorna, ja, de blommar. Träden är gröna. Perfekt.

Vi ville till Aten. Hör lite till allmänbildningen att ha sett den staden, och när vi nu läst att luften i den här staden med 4 miljoner invånare och ett oändligt antal bilar faktiskt inte är så dålig som den var tidigare så bestämde vi oss. Dit skulle färden gå.

Förra året var det Kreta i maj. Ett säkert kort, inte minst för den arkeologi-intresserade. Då talar jag inte om mig själv. Men jag gillar det vackra och kan också gå igång över att det är så gammalt. Som Akropolis! Man bah … ja, underbart!

Vi flyger med Aegean, bra. Rekommenderas. Bor fint, mitt i mittersta smeten på Best Western Amazon, alldeles vid Syntagma-torget.

Första bensträckare som vi gör när vi anländer sen eftermiddag till denna gamla stad är till Akropolis. Det är en mäktig upplevelse att se det här mer än 2 000 år gamla bygget. Se gärna mina bilder. Men förutom de vackra ruinerna som vi ser i en fantastisk gyllene kvällssol, så är platsen i sig så fantastiskt vacker. Man kan lätt räkna ut varför Akropolis med sina olika byggnader, där Parthenon är den mest berömda (under reparation när vi är där) ligger där den ligger. Man ser ut, ut, över hav och berg. Gudomligt.

Aten har ett arkeologiskt museum som är världsberömt. Det är begripligt när man ser det som finns där. Även här vill jag hänvisa till mina foton. Det är en stark upplevelse att se dessa konstverk gjorde för flera tusen år sedan många av dem. Vad de kunde, dessa hantverkare. Otroligt. Vi blir starkt berörda.

Artemision-jockeyn kallas denna. Detalj av bild (se Fotat). Den väldiga hästen nästan flyger fram och den lilla pojken lutar sig framåt och manar på hästen för att öka farten ännu mer. Smidd helt i brons under hellenistisk tid, cirka 140 f Kr. Hittad i ett skeppsvrak norr om ön Eubea samtidigt med en Poseidonstaty.

Och så går vi runt på stan, lite här och där. Tittar bland annat på studentområdet Exarhia där anarki råder bland annat vad gäller ytterväggarnas utseende. Mycket kreativitet syns, en del roligt, annat mest störigt. 

Galet i Exharia

Som sista sak i Aten går vi till det judiska muséet. Greklands judar har en rätt speciell historia då de har funnits där längre än i något annat land i Diasporan. Redan 400 e Kr kom det judar dit som slavar. De har sedan kommit att kallas ”romaniotes”. De levde nära den grekiska kristna befolkningen. Under inkvisitionen kom sedan så kallade sefardiska judar från Spanien och Portugal. Dessa bosatte sig i Thessaloniki. Under andra världskriget var dessa judar den första grupp som togs till koncentrationsläger och cirka 85% av de grekiska judarna dödades eller dog under nazismen. Idag har den judiska församlingen i Aten 3 000 medlemmar, detta i en stad med flera miljoner invånare. Muséet är uppbyggt med privata medel och även EU-pengar, men såvitt jag kunde förstå inte med statliga medel alls. Det var en väldigt fint litet museum, mycket diskret beläget på en liten gata, men med säkerhetskontroll av alla gäster och en posterad polis i lokalen.

Sedan tar vi då färjan från Pireus till Hydra. Visst har Leonard Cohen inspirerat oss till detta men också det faktum att det faktiskt inte tar mer än en och en halv timme att ta sig dit med snabbåt från Atens kända hamnstad. 

Wow! Tala om kontrast! Hit kommer vi från en av de biltätaste städer jag varit i (trafiken runt Syntagma-torget går i minst sex filer) till en ö där inga bilar får köras alls. Jo, brandbilen. Men i övrigt sker all transport med hjälp av benen eller mulåsnorna.

Detta ger ön en alldeles speciell tystnad och ett lugn som är befriande. Det handlar förstås om att de som besöker ön är ute just efter detta, lugnet och tystnaden. Inte många ungdomliga gäster syns där. Nej, det är många som vi, medelålders eller mer, med starka ben och goda skor.

Men det är helt ok. Vi gör som andra, vi strövar runt och tittar på de vackra, ofta vita husen, eller hus gjorda av sten. Inga nya hus får byggas på ön och det betyder att hotellägare får använda sig av befintliga byggnader och rusta upp dem. Se Fotat.

Vi bor på ett charmigt hotell som heter Mistral i den by som egentligen är den enda av någon storlek att tala om på ön. Där är rummen vackra med stora fönster, med utsikt. Frukosten är originell men kanske inte i vår smak. Men hotellet rekommenderas ändå för här är det vackert, vänligt och mysigt.

Vi letar efter hans hus. Men beskrivningen har varit ungefärlig när vi får den av den trevliga holländska butiksägarinnan som kom till ön för 20 år sedan. Hon berättar att Leonard Cohens barn nu äger huset och att de brukar vara där på somrarna. I sommar ska det hållas en minnesceremoni för honom på när barnen är där, berättar hon. Det är fint att höra. 

De två dygn vi är på ön är det mest blått. Hav, himmel. Och vitt. Hus, båtar. Grönt. träd och buskar.

Man ångrar aldrig ett bad, det är en sak som är säker!

När vi återvänder till Dalby är det färgfilm här med. Träden har slagit ut medan vi var borta och jag griper efter antihistaminkartan. Tänk. Det blev en annan årstid här medan vi var där!

Andra bloggar om: Aten, Hydra, arkeologiska muséet Aten, resa Grekland, Leonard Cohen

Relaterade bilder: