Ömsesidig integration

Blågult när det är som vackrast.

”Integration kallas den process som en människa genomgår när hon anpassar sig till en ny kultur.” Så förklarar NE begreppet: Men jag tror att integration för att den ska bli lyckad kräver anpassning eller i varje fall kunskap och intresse från båda kulturers sida. 

Igår hade jag årets sista lektion med mina elever i engelska på Mötesplats Otto (som är en mötesplats som Ensamkommandes förbund i Malmö sköter och där jag jobbar frivilligt sedan nu två år, en gång i veckan). Någon av eleverna i gruppen hade sagt att hen lär sig så mycket hos mig. Jag sa då, med emfas, att det är ömsesidigt, att jag lär mig mycket av dem.

Men det känns bekymmersamt att mina elever inte känner att de är del av det svenska samhället. De har inga svenska vänner och har i stort inte heller någon känsla av att svenska ungdomar är så intresserade av dem. Hur kan de då smälta in i vår kultur? 

Det räcker verkligen inte alls med språket. Visst, goda kunskaper i svenska är enormt viktigt men känslan av utanförskap kan vara lika stor vare sig man kan svenska eller ej. Jag tycker det finns och sprids gärna politiskt, en övertro till att kunskap i svenska ska vara lösningen på integrationen. 

Vi vill väl inte bara att de nya svenskarna ska anpassa sig? Vi vill väl också att de ska känna sig hemma och trivas?

När vi igår pratade om integration sade en av eleverna att det jag gör, att jag kommer dit, hör deras historier, och lär mig om deras kultur, är en viktig sak för integrationen. ”För du berättar ju sedan om oss och vad du gör här. Då hör de om oss och våra liv”. Hen såg integrationen som något tvåsidigt. Att vi ska förstå och intressera oss för varandras kulturer.

Fast det är i mötena som vi når varandra. Mina historier om vad jag upplever och lär kan kanske inspirera men det är de personliga mötena som gör skillnad. Det är då och där det finns ömsesidighet och ett givande och tagande. 

Vi pratade om detta. Vad kan vi, i vår lilla grupp på Mötesplats Otto, göra för integrationen? Jag föreslog att de alla nästa år ska bjuda in någon svenskfödd klasskamrat till vår grupp så att de får se och möta dessa nya svenskar från Afghanistan, Somalia, Syrien, Irak. 

Kanske kan små opretentiösa projekt som detta göra skillnad? Vi var överens, mina elever och jag, om att det inte duger att bara vara missnöjd med situationen. Vi måste försöka förändra. Och enkla möten är nog det bästa sättet att nå tvåsidighet eller en ömsesidig integration. 

Relaterade bilder: