The Fall

Här har jag gett mig ut på hal is. Det är väldigt svårt att bygga upp en helt abstrakt bild, och också att veta när en bild är färdig. Men spännande! En annan sort spänning …

Det finns ett speciellt ord för när man tittar och tittar på en teveserie, avsnitt efter avsnitt. På engelska, som jag kan påstå är teveseriernas vanligaste språk utan att göra en faktakontroll, kallas det här fenomenet för binge-watching. Jag tror att fler än jag drabbas av denna åkomma ibland. Hos mig efterlämnar ett sådant hetstittande oftast en känsla av obehag och nästan äckel för att jag slösat en massa tid på något som ofta inte lämnar några djupa spår hos mig utan bara stjäl min dag. 

Men den serie jag proppat mig med senast, The Fall, lämnar obehagskänslor av andra skäl. Jag såg första säsongen för några år sedan och hade glömt bort den tills vännen M tipsade om serien Alias Grace (läs intressant om den här) på Netflix. När jag hade klämt i mig, om jag nu använder matmetaforer, den serien (som var rätt bra) upptäckte jag att det fanns ytterligare två säsonger  att se av The Fall vars första säsong jag mindes slutade med en riktig cliffhanger. 

The Fall är en ruggigt bra serie. Gillian Anderson som har en av huvudrollerna, som den polisiära Stella Gibson, spelar mot den andra huvudpersonen, mördaren (också sorgeterapeuten!) Paul Spector/Peter Baldwin vars roll görs av Jamie Dornan. De är så jäkligt bra båda två och storyn verkligen rafflande. Vi vet vem mördaren är hela tiden och efterhand som serien förlöper kommer mördarens personlighet, jag får akta mig för att inte göra några spoilers här, mer och mer i fokus. 

Det här är ett starkt psykologiskt drama, enormt välspelat och regisserat med ett strålande manus och  komplexa personporträtt. Stella Gibson är en kvinna som är stark och orädd. Men också hennes sårbarhet får vi se. Mördaren som från början mest ses som ett monster visar sig ha en minst sagt komplicerad personlighet och svår bakgrund.

Där står den på staffliet. Har jag gjort den här?

Jag rekommenderar verkligen den här serien om ni tål att komma i nära det sjuka, även om det är i fiktionen. Att mördarens personlighet blir mer och mer tillgänglig för oss som tittar är nog kanske det främsta skälet till att The Fall gör sådant intryck på mig. Men det är också dottern, Olivia, sköterskan i sista säsongen, den naive psykiatern (spelad av Krister Henriksson av alla!) som gör detta. Och många andra, varför inte Jim Burns, spelad av John Lynch. 

Jag ser dock också rätt många  brister i serien. En av dem är att Paul Spector har både en son och en dotter men det är bara dottern som har någon funktion i berättandet. Sonen är lika delaktig som en docka, varför finns han då med? En del andra saker stör mig men i stort är berättelsen, oerhört spännande. Och har många, många cliffhangers. 

Stella Gibson, polisen i serien, citerar Margaret Atwood vid ett tillfälle i serien: Hon säger: Someone I know, I don’t remember who, once said: “Men are afraid that women will laugh at them. Women are afraid that men will kill them.” Det är ett citat som passar in i filmens handling och också i hur Stella Gibson ser på män och kvinnor. Men jag tycker också att det är en tanke som är mycket användbar när vi ska förstå och komma vidare med det som sker i #metoo.

Men Stella själv, hon är inte rädd. Det hade jag varit om jag hade mött Paul Spectors like. 

Ja, ni förstår: Se serien, The Fall! Men ta det lilla lugna, hetsät inte som jag gjorde!

Relaterade bilder: