Three billboards efter häftig vernissage

En av vernissagebesökarna, Signe, skapade nytt med tillgängligt material

Igår gjorde vi det, Julia och jag. V hade vår vernissage på Dalby bibliotek. Vi har laddat för detta ett tag, hängt och placerat ut våra bilder under fredagen och igår, lördag, öppnat upp porten för det vi ville visa upp. 

Som alltid är det rätt läskigt innan. Men när folk kommer inramlande och börjar titta, fråga och mötas, då är det bara väldigt kul. Igår kom det många! Mycket folk! Från bådas våra världar. 

Våra bilder hänger kvar under knappt tre veckor, till 1 februari. Titta gärna in, och har du några tankar kring bilderna så hör gärna av dig. 

Efteråt är vi rätt trötta. Nä, mycket trötta. Vad ska vi hitta på nu? Luften går lite ur en. Jag tittar på Kinos program. Vad kan vi se under sena kvällen? Three Billboards Outside Ebbing. Den verkar intressant, Frances McDormand i huvudrollen, det kan aldrig bli fel. 

Ingen av oss har koll på den här filmen, ingen i kvartetten som tar sig till Kino har läst någon recension. Alltså: Inga förväntningar. ”Skruvad komedi” står det i Kinos presentation. Och det är en bra beskrivning. Även om den är mycket mer än så.

Mildred Hayes dotter, Angela, har blivit mördad, våldtagen innan dess. Polisen har inte hittat mördaren och Mildred (spelad av McDormand), som lever med sonen, efter att mannen stuckit iväg med en 19-årig tjej, kan inte acceptera detta. Hon skyller misslyckandet på polischef Willoughby, suveränt spelad av Woody Harrelsen. Det är här reklamskyltarna kommer in. 

När vi går ut ur biografen är vi knockade i skalle och hjärta. Det här är en film som lyckas hitta både till komedi och tragedi och våldsamhet i ögonblick intill varandra. Man skrattar – och i nästa ögonblick händer något tragiskt. Man upplever någon som korkad eller ond – i nästa stund förändras bilden.

Karaktärerna är mångfacetterade, överraskande och också i utveckling. Strongt som bara tusan kan jag säga, att göra allt detta i en film. Det här är något av det bästa jag har sett. Personerna är intressanta och överraskande och skådespelet är på topp, på topp. Frances McDormand är bara en sådan stjärna och den Golden Globe-staty hon fått för den här tolkningen är så värd, så. Sam Rockwell är också helt underbar och Woody Harrelsen likaså. Ingen gör dåligt ifrån sig.

Se Frances McDormand när hon fått sitt pris. Stake i henne, pardon my French!

Några scener känns aningen sega eller onödiga men det slås ut i den stora sammanräkningen på slutet. Dialogen är extremt bra och aldrig har jag hört ”foul language” användas så roligt! Jag tycker att ni ska se den här filmen och – detta är verkligen en film som hamnar i min bästa kategori: Den hör till de filmerna, de få, som jag gärna vill se om direkt. Så bra är den. 

Så detta blir ett alldeles förträffligt slut på en alldeles förträfflig dag. 

Relaterade bilder: