Jag var kär i Ringo

Just nu kör jag Beatlesspåret på Spotify när jag tränar på gymet. Det gör mig lycklig, nostalgisk och flyttar mig tillbaka till 60-talet, från det att jag var 11 och fram, in i tonåren. Då var det Beatles för hela slanten. 

Jag känner mig lycklig lottad över att ha vuxit upp med Beatles på grammofonen. Det fanns radio, det fanns Tio i topp på lördag eftermiddag, men hade man råd, köpte man en skiva. Eftersom de kostade en del för en som hade veckopeng som enda intäkt, var skivorna få och man spelade dem om och om igen.

Min bror och jag lyssnade tillsammans, han lite äldre och visare, kunde ta del av förändringar i deras sound efterhand på ett annat sätt än jag som var obotligt fast i de tidiga slagdängorna som alla handlade om love, love, love.

Lyssna här på Things we said today som inspirerade mig till den här posten idag på mitt jobbiga gym-pass (att Bob Dylan hade spelat in den hade jag ingen aning om och så kan ni se den med ursprungsgänget).

Jag var kär i Ringo Starr. Jag tyckte när jag tittade på bilder (youtube fanns inte då) och kanske något inslag på teve, att han såg så ensam och utanför där han satt där bakom trummorna. Hans trumpna min tolkade jag som att han var olycklig och ensam.

Vi träffas av en händelse, kanske är han i Malmö där jag bodde för en konsert och har kommit ifrån de andra i bandet på något sätt. Han irrar runt och vet inte hur han ska hitta tillbaka till hotellet.

Då möts vi. Det kan vara utanför Anderssons musikhandel i Malmö där jag köper skivorna under de här åren. Ingen känner igen honom utom jag. Jag går fram till honom (fast jag kanske var 12-13 år när jag hade den här typen av fantasier, är jag i den scenen vuxen till utseendet och beteendet) och frågar om jag kan hjälpa honom. Det vill han gärna, han ser väldigt lättad ut. Jag frågar om jag får bjuda honom på kondis (Hollandia ligger nära till hands). Vi går in, sätter oss avskilt i ett hörn och han börjar berätta om hur olycklig han egentligen är. Jag lyssnar. 

Det hela slutar med att vi är kära. Jag vet inte om jag följer med honom tillbaka till England. Fantasin slutar där. Vi är kära. Jodå, kyssar. Men inte mycket mer.

Så kunde en fantasi gå i mina unga år. Jag hade många sådana om musiker som jag gillade i den här åldern. Donovan med sin klämda röst och lite mer inspirerade texter låg också väl till hands. Han såg också ledsen ut, har alltid haft en förkärlek för småsorgsna män, gärna lite blyga. 

Fortfarande klappar mitt hjärta för Ringo som jag ser blev Sir Ringo Starr näst sista dagen på förra året. Han ser numera rätt glad ut på bilder men jag tänker att långt där inne är han nog fortfarande lite olycklig …

Relaterade bilder: