De hemlösa katterna i Homs

”De hemlösa katterna i Homs” är skriven av pseudonymen Eva Nour men det är Samis berättelse boken bygger på, en syrisk man vars liv vi följer från 80-talet i Homs fram till hans nuvarande liv i Paris 2016. Det är en bok som bitvis är nästan outhärdlig att läsa. Och det går inte, att som med andra beskrivningar av gångna vidrigheter, tänka att detta har varit, det är slut nu. För kriget i Syrien fortsätter.

Samis liv börjar i en tid då redan diktaturen redan har fäste. Hafez al-Hassad styr landet med järnhand. Han har ändå en fin barndom med familj och kamrater. Men i skolan märks regimens indoktrinering: På morgonen hissas Baathpartiets flagga och i högtalarna spelas sånger med politiska budskap. Sami är dock van vid detta. Han har flera goda vänner, den kanske bäste är Muhammed. 

Sami får höra talas om regimens grymhet: blodbadet i Hama, en stad som ligger bara några mil från Homs. Mer än 10 000 personer dödas, kanske många fler eftersom regimen ser staden som ett rebellnäste. Här går någon sorts skiljelinje inom Sami. Han förstår vad som pågår och kan inte längre hålla det ifrån sig. 

Livet blir mer och mer kringskuret, olika former av konstnärliga yttringar förbjuds (låter det inte obehagligt bekant). Samtidigt fungerar samhället på ytan väl, om än korrumperat då mutor ofta är nödvändiga. Därför vill pappan att Sami ska göra militärtjänst. Som soldat i armén kan man vara lugn, tror han, och om Sami går in i armén har familjen en trygghet i detta genom att han då är lierad med makten. 

Sami gör också militärtjänst efter att ha blivit fängslad då han håller på med olaglig internetinstallation. Fängelset och dess metoder beskrivs som ett sant helvete och jag får lägga ifrån mig boken emellanåt för att orka läsa. Till sist ger Sami upp och bestämmer att göra militärtjänst, 22 år gammal. Också dessa två år av militär träning är fruktansvärda där tortyrlika metoder används för att träna upp soldaterna. Nordkoreanska lärare undervisar befälen i kampsporter och det finns en kemvapenbataljon. 

Sami blir utvald att bli kartritare, en uppgift han blir glad över eftersom det innebär vissa förmåner. Men när det blir demonstrationer i staden Daraa (demonstrationerna i Syrien ökade kraftigt under 2011) samlas all teknik på förbandet in som kan ge soldaterna möjlighet att höra vad som händer: mobiler, tv-apparater.

När Sami blir beordrad att rita en karta för snabbaste sättet att ta sig in i en mindre stad där militären vill angripa rebeller, så får han nog. Han och hans kartritarvänner ritar en karta som omvänt gör att det tar extra lång tid att ta sig in. De arresteras. Sami utstår många veckor i arresten innan han till sist deserterar. Han lämnar sitt förband och återvänder till Homs där han åter träffar sin familj.

Samis tid i Homs under den belägring som så småningom följer påminner mig om berättelser jag hört av syrier då de beskrivit vad som fått dem att lämna landet. Förutom ständiga bombardemang finns ingen mat, samhällsfunktionerna slutar fungera. Inget vatten, ingen el. Tillvaron blir mer och mer som i ett ghetto under angrepp. Man lever i ruiner och letar efter något att äta i de sönderbombade husen. Ja, till sist är även katterna attraktiva som föda.

I boken finns många fina kärleksband beskrivna. Ett är mellan Sarah och Sami. De blir förälskade som unga i Homs och deras relation fortgår under flera år. En annan stark relation är mellan honom och lillebror Malik, som ser upp till sin storebror. Sedan är det vännerna som ofta har avgörande betydelse för Sami. Många av dessa människor som står Sami nära blir avrättade eller skjutna, ibland inför hans ögon.  Muhammed som kan känner sedan barndomen blir dödad, lillebror när han är ute och leker. Kan man leva med så mycket död omkring sig, inom sig?

Och så beskrivs kärleken till föräldrarna förstås och till sist den mellan honom och bokens författare som skriver under pseudonym för att skydda Samis familj. 

Boken är inte litterär. Med det menar jag att den inte är intressant stilistiskt eller språkligt. Det här är ett återberättande av någon annans berättelse på ett respektfullt och pragmatiskt sätt, ett dokumenterande. Få ansatser görs att hålla spänningen på topp, ­det behövs inte, materialet är så överväldigande i sin beskrivning av belägringens grymhet och maktutövandet att inga extra språkliga finesser behövs. 

Jag måste dock ta upp en språklig iakttagelse. Under hösten då det skrevs så mycket om Svenska Akademien uppmärksammade jag bruket av verbet lämna utan objekt. Sara Stridsberg har bestämt sig för att lämna, de vill att Horace Engdahl lämnar. Det skär i mig varje gång jag hör eller läser den här formuleringen. Eva Nour använder den ofta i boken: ”Sami såg Sarahs ansikte framför sig i mörkret. Varför hade han inte lyssnat och lämnat när det fanns möjlighet?” Eller denna, som anspelar på bokens titel: ”Gatan i Bab Tudmor var öde, till och med katterna hade lämnat.” Tydligen är jag för ovan än för att acceptera den här formuleringen. 

I övrigt känns den här boken som en viktig vaccination mot eventuella tvivel på att det finns anledning att fly från Syrien. Jag känner starkt äckel emellanåt och hoppas innerligen att den syriska regimen med Bashar al-Assad i spetsen kommer att ställas inför Internationella Brottmålsdomstolen för sitt hänsynslösa utplånande och fördrivande av det syriska folket. 

Den här boken borde Jimmie Åkesson läsa och alla andra som pratar om flyktingar som en belastning. Varför de tar sig hit, ofta på både farliga och kostsamma sätt, talas det allt mindre om. 

Kanske skulle också några av de som kommit till Sverige och överlevt tillvaron i belägring i någon av de syriska städerna besöka skolor och berätta om det hemska som händer nu, i vår tid. Det är viktiga vittnesmål. Och det är angeläget med berättelser som likt denna, ”De hemlösa katterna i Homs”, ger oss en verklig bild av tillvaron i Syrien. Först då kan integrationen bli något medmänskligt. 

***

Boken kommer i nästa vecka. 

Relaterade bilder: