En jävla knöl

Jag skrev ett brev med rubriken ”Knölen” till några vänner. En av dem sa senare att när hon såg rubriken så trodde hon att mailet handlade om någon fin knöl jag sett i naturen. Men när hon läste vidare så insåg hon att det snarare handlade om en jävla knöl.

För fyra veckor sedan såg jag något på mitt bröst när jag tittade mig i spegeln. Något buktade ut. När jag ringde vårdcentralen nästa dag hade jag själv känt att där var en knöl och läkaren som undersökte mig samma dag sa att det fanns vad som kallas en standariserad vårdplan för sådana här upptäckter och jag inom kort skulle kallas till bröstmottagningen i Lund.

Dit kallades jag redan nästa dag, två dagar efter min upptäckt. Man mammograferade och gjorde ultraljud och av ultraljudets noggrannhet förstod jag att det här nog var en cancertumör. Man tog en biopsi och jag åkte hem.

Jag var mycket orolig. Dessutom hade jag fått en återbesökstid som låg några veckor fram i tiden. Väntan är svår i sådana här lägen. Men man ringde upp mig redan nästa vecka och jag fick nio dagar efter min upptäckt av tumören veta att det var en sådan. Jag fick också veta att det är en sorts tumör (70-80 procent av bröstcancertumörerna är sådana) som man behandlar, eller skapar dålig miljö för återfall (om jag förstått det rätt), genom att man drar undan östrogenet från kroppen i en femårig behandling. Att jag skulle vara med om partiell mastektomi, så kallad Sentinel Node och få strålning. Redan tretton dagar senare skulle jag opereras.

Och det är nu snart en vecka sedan. Jag var oerhört anspänd inför operationen och sov inte mycket natten före. Det var ett väldigt skrubbande med antiseptiskt medel på kvällen och på morgonen då Mats mig till det jag som gamla Malmöbo kallar Malmö allmänna sjukhus.

Vi fick träffa kirurgen 7.45 som berättade hur hon skulle gå till väga, jag sövdes och några timmar senare vaknade jag upp. När klockan var 13.30 sa personalen på uppvaket att jag kunde be min man komma och hämta mig. Jag fick förstås också träffa operatören.

Snabba ryck! Ja. Allt har gått snabbt. Allt. Snabbt. Remissen till bröstmottagningen efter min upptäckt, besked och operation. Allt har gått snabbt. Och jag är liksom inte riktigt med. Är lite i chock faktiskt.

Bemötandet har hela vägen varit utmärkt och det har slagit mig att detta betyder så oändligt mycket. Jag har känt mig väldigt utsatt men den vänlighet och tydlighet jag mött både på bröstmottagningen och på den kirurgiska enheten i Malmö har varit till stor hjälp  och tröst.

Härnäst väntar besked på om man fått med allt som krävs. Jag vilar, promenerar och njuter av höstens färger i någon sorts förstärkt upplevelse som säkert har med operarationen att göra. Jag går som på en lina.

Dag för dag går det lite framåt. Jag hoppas att den jävla knölen är försvunnen ur mitt liv.

Relaterade bilder: